10/9 Signerat Tony Johansson

9 SEPTEMBER 2008 23.59

Gårdagens statistik över orderingången, bekräftar att Sverige nu går in i lågkonjunktur. Regeringen står utan handlingsplan, men inte heller oppositionen är nåt att hurra för.

Idéfattigt. Till bakgrunden hör inte endast den internationella nedgången – som knappast lär stoppas av Bushregeringens statssocialistiska intervention i banksektorn – utan också regeringens misskötsel av den ekonomiska politikens redskap. I stället för att se till ekonomiska fundamenta, har regeringen, av ideologiska skäl, med ena handen eldat på ekonomin samtidigt som konjunkturen varit hetare än på 40 år och med den andra handen underminerat socialförsäkringssystemen, med resultatet att en halv miljon lämnat a-kassan och nu står utan försäkringsskydd. Den sammanlagda effekten av detta kan bli att Sverige kraschlandar i lågkonjunkturen. Men som om inte detta vore nog, har vi dessutom en riksbank som är satt att till varje pris bekämpa inflationen.
Fundamentala förändringar i hela den makroekonomiska politiken skulle behöva göras. Men opposition och regering träter mestadels om detaljfrågor. Exempelvis är regeringens förslag i veckan om sänkt arbetsgivaravgift med i genomsnitt ett par hundringar i månaden per anställd, varken ett med Thomas Östros ord "stort svek mot småföretagen" eller en "rejäl injektion" som Maud Olofsson hävdade. Det höga tonläget i detaljfrågorna står i iögonfallande kontrast till den tystnad som råder om den övergripande politik som skulle kunna göra verklig skillnad. Detta bekräftas av gårdagens miljöpartistiska utspel om att inte ta bort jobbskatteavdraget och Sahlins motvilja att ge några konkreta besked överhuvudtaget i skattepolitiken när hon intervjuades i helgen.
Men för att bekämpa den arbetslöshet, som trots de senaste årens högkonjunktur, inte kommit ner till de nivåer som rådde under den fulla sysselsättningens epok och nu åter väntas öka, krävs andra åtgärder:
1) Använd finanspolitiken kontracykliskt. För att detta ska bli möjligt krävs förmodligen att utgiftstaken i budgeten avskaffas, eller åtminstone att en sysselsättningsmarginal införs, samt att överskottsmålet tas bort. Använd delar av överskottet till att finansiera en bred satsning på ny miljövänlig infrastruktur.
2) Av de senaste åren lär vi oss att fundamentalistisk inflationsbekämpning kostar i form av arbetslöshet. Riksbanken är dålig på att uppfylla målen och därtill visar förra veckans idiothöjning av räntan att det är olämpligt att endast ta hänsyn till inflationsnivån. Inför därför kompletterande sysselsättnings- och tillväxtmål för riksbanken.
3) Höj arbetslöshetsersättningen, inte till 80 procent, utan till 90 procent, som LO-kongressen nyligen föreslog; höj taket utan någon bortre parentes; återställ avgifterna. Det ökar jämlikheten och förtroendet för välfärdssystemen och därmed skatteviljan. Samtidigt hjälper höga ersättningsnivåer till att stabilisera ekonomin i lågkonjunktur genom att hålla uppe konsumtionen. En hög ersättningsnivå är därför bra för tillväxten och ekonomins långsiktiga utveckling.
4) Låt den offentliga sektorn expandera i takt med att den åldrande befolkningens behov ökar. Utvecklingen går i motsatt riktning. Den nuvarande regeringens genomförda och aviserade skattesänkningar motsvarar lönerna för över 200 000 anställda i offentlig sektor.
Nåväl, detta är bara några förslag från en enkel krönikör. Men de skulle göra mångfalt mer nytta än regeringens duttande med arbetsgivaravgifterna.