Foto: Eva-Lisa Svensson

Fartfylld och färgsprakande fest för ögon och öron

Av Jan Olsson 28 SEPTEMBER 2008 12.42

RECENSION. Om man bortser från musiken - fast det kan man förstås inte - känns den nästan osannolikt populära High School Musical-feber, som idag tycks grassera över nästan hela världen, nästan 50-talistisk. Då, för ett halvt sekel sedan alltså, var det färg, fart och ungdomlig, bekymmersfri framtidstro som gällde.

Den ljusnande framtid var vår, solen lyste nästan alltid, och det enda som möjligen kunde störa lite grand var ett eller annat oskyldigt kärleksgnabb av tonårsmodell eller att framgångarna på idrottsplanen uteblev.

Något i den vägen

tycks ha varit en av grundförutsättningarna för High School Musicals upphovsmän. Handlingen i musikalen är förlagd till East High School, där de tre stora händelserna under terminen är slutspelet i basketboll för skollaget Wildcats, uttagningen av dem som ska få vara med i skolteateruppsättningen av Julia och Romeo samt den stora Kemiolympiaden.
Det som trasslar till det hela är bara att Wildcats stora stjärna, Troy, råkar förälska sig i den söta pluggisen Gabriella. Förälskelsen är ömsesidig och vållar både samvets- och solidaritetsproblem. Ska Troy spela basketboll eller teater? Och ska Garbriella vara med i pjäsen eller i den stora kunskapstävlingen? För man kan, av praktiska skäl, inte göra båda sakerna.
Åtminstone inte samtidigt. Eller kan man det? Hur det hela löser sig ska vi inte avslöja här, men kan ändå berätta att det mesta, ja faktiskt allt, ordnar sig till det bästa innan ridån går ned.

Finns det någon sens moral

i High School Musical, så skulle den möjligen vara att man ska tro på sig själv och gå den väg man känner är den rätta. Men mest handlar det förstås om sång och musik, vilket föreställningen är späckad med. Och vilken sång sedan! Och vilken dans! Som åskådare kommer man gång på gång på sig med att bara sitta och le och gapa. Eva Rydberg, som regisserat, har skruvat upp ett hisnande tempo och koreografin tar ibland fullständigt andan ur en som förbluffad åskådare. Och det sjungs utomordentligt. Inte minst de bägge huvudpersonerna Troy och Gabriella,
alltså David Lindgren och Caroline Johansson Kuhmunen, låter mycket, mycket bra och agerar med en naturlighet och inlevelse som gör, att man snabbt tar dem båda till sitt hjärta. Lika lätt är det kanske inte att gilla den lite baksluga Charpey och hennes tvillingbror Ryan, spelade av Annika Herlitz och Martin Redhe Nord. Men till slut älskar man naturligtvis dem också. Ett par andra personer, som man bara inte kan låta bli att tycka om, är den något hunsade lilla pianissan Kelsi, perfekt spelad av Hanna Amoreus, och den helfestliga dramalärarinnan, fröken Darbus, bakom vars mask Rigmor Grönwall döljer sig.

High School Musical,

såsom den spelas på Nöjesteatern, bjuder på en stunds härlig underhållning för barn i alla åldrar. Som ett par timmars välbehövlig flykt från bankkriser och annat elände som vi matas med dagligen i våra medier, gör föreställningen med all sannolikhet större nytta än både terapeuter och piller. Dessutom känns den som en garanti för att
musikalgenren har en ljus och spännande framtid. Så glatt och trevligt har jag inte haft på en teater på länge!

      Tipsa en vän