KRÖNIKAN. Med jämna mellanrum hörs tyckare som menar att intresseorganisationer styr politiken i USA. Tyvärr är så fallet även i Sverige.
Partistöd. Allianssegern i valet 2006 bröt en lång period av s-regeringar. Innan 2006 hade socialdemokraterna styrt Sverige i 68 av 74 år. För att alliansen skulle vinna valet krävdes de facto socialdemokratisk retorik med moderaterna som "det nya arbetarpartiet".
Det finns inget parti i något EU-land som har samma ställning som socialdemokraterna har i Sverige. Det har gått så långt att framträdande personer inom socialdemokratin kallar nuvarande mandatperiod för en "parentes".
Med den makttraditionen är det lättförståeligt att Landorganisationen (LO) har valt socialdemokraterna som sängkamrat. Enligt LO-tidningen (1/9 2006) satsas totalt cirka 40 miljoner kronor nationellt av förbunden och centralorganisationen på en socialdemokratisk valseger. Det är pengar som kommer direkt från LO-medlemmarnas fickor till socialdemokratiska valkampanjer.
Medlemmarna är inte glada för den överföringen. En opinionsundersökning från Sifo visar att en klar majoritet på 61 % tycker att stödet är fel, 15 % är tveksamma och bara 24 % anser att det är rätt.
Men även om det finansiella stödet på 40 miljoner ger socialdemokratin en större tyngd i valtider så pekar andra undersökningar på att det finns ett betydligt mer omfattande stöd i form av gratis arbetskraft. Folkpartiet har presenterat en rapport med titeln "Partifinansiering och LO-resurser till socialdemokraterna", som togs fram av bland andra riksdagsmannen och professorn i ekonomi Carl B Hamilton. Enligt rapporten är det största stödet inte finansiellt utan sker i form av gratis arbetskraft som tillhandahålls av anställda och förtroendevalda inom rörelsen närstående organisationer, den sistnämnda gruppen består av cirka 200.000 män och kvinnor. Folkpartiet räknar med en "ganska liten och försiktigt antagen arbetsinsats" från var och en av dessa anställda och förtroendevalda till ett totalt värde av hisnande 730 miljoner. Det är ett dyrt äktenskap för LO-kollektivet.
LO bör snarast skrota stödet till socialdemokraterna. Ur demokratisk synvinkel är det förkastligt att intresseorganisationer växer ihop med partier. När en väljare möter en socialdemokrat måste vederbörande vara säker på att politikern bygger sin politik på övertygelse och rationellt tänk, inte valpengar från intresseorganisationer.
Det krävs ingen större intelligens för att förstå att partiernas handlingsfrihet begränsas i rädsla för att förlora stora bidragsgivare. Detta slås även fast av den statliga utredningen "Allmänhetens insyn i partiernas och valkandidaternas intäkter" där författarna skriver att kunskapsläget om fackföreningsrörelsens bidrag till socialdemokraterna är "ytterst bristfälligt". Det är just därför det bör inrättas offentliga regelverk som ser till att det finns en transparens i partiernas ekonomi.
I nämnda utredning redovisas på hur Sverige är ett bland få länder som inte har en rättslig reglering av stöd till politiska partier, i exempelvis Storbritannien måste partierna redovisa alla bidrag som överstiger 5000 pund. Det är ett förslag som relativt enkelt kan genomföras i Sverige i väntan på en mer avancerad lagstiftning så att vi åtminstone kan få ett rent val 2010.
Ett avskaffande av stödet skulle sannolikt öka LO:s medlemsantal då det skulle göra att arbetare som tidigare tog avstånd från LO skulle kunna bli medlemmar. Vad är det som får ordförande Wanja Lundby-Wedin tro att en kristdemokrat eller vänsterpartist vill skänka pengar till socialdemokraterna? Dessutom skulle LO-förbunden få en högre trovärdighet när de uttalar sig i politiska frågor.
I dag är det ingen som tar LO-pamparnas kritik av alliansregeringen på allvar just på grund av att de är en del av det socialdemokratiska partiet. Även om stödet formellt försvinner kan LO och socialdemokraterna samarbeta på olika sätt, exempelvis föreläsningar och seminarier, precis som relationen mellan alla andra intresseorganisationer och partier. Att pumpa in pengar är fel väg att gå. Det är dags för LO att ta ut skilsmässa från socialdemokraterna. Man kan ju ändå vara vänner.
Bassem Nasr