Hotellet som ligger ett stenkast från E 6 är knappt synligt för förbipasserande. Här har flyktingar och hemlösa funnit tak över huvudet sedan tidigt 90-tal.
Ensamma män, i huvudsak från Mellanöstern, röker i tystnad utanför entrén.
Monotoni. Tristess. Väntan.
Här har familjen Abdelkarim från Bagdad bott i över 40 dagar.
Nada bodde tidigare med dottern Yosor hos systern och hennes man, samt fyra barn, vid Nydala.
När hennes man Samir och den gamla modern anlände till Sverige som anhöriga, klarade inte systern att härbärgera alla.
Modern fick stanna i Nydala.
Nada, Samir och Yosor fick flytta.
– Det blev omöjligt att bo tio personer i tre små rum. Jag sov med min dotter i hallen, konstaterar Nada.
Det berättade hon för socialtjänsten också. Det enda stadsdelen kunde erbjuda var Park Hotel i Arlöv.
Samir och Nada har vid flera tillfällen fått veta att det inte finns plats för fler flyktingar i Malmö. Men den informationen hjälper föga.
– Jag hade ingen aning om hur situationen var i Malmö. Det fanns ingen tid att tänka på sådana saker när jag flydde. Jag ville bara bort från Bagdad, där min bror precis blivit dödad av en bilbomb, säger Nada.
Skälet till att det blev just Sverige berodde på att landet tog emot irakiska flyktingar. Men ännu viktigare var att systern fanns i Malmö.

Kan inte flytta

Socialtjänsten uppmanade familjen Abdelkarim att söka bostad i Kristianstad. Det vore helt okej, resonerade Nada och Samir. Paret kontaktade fastighetsbolaget som anvisats dem.
Men där blev det tvärstopp.
Bolaget krävde en borgenär samt en deposition som motsvarade fyra månaders hyra.
– Hur skulle vi lösa det, som saknar ekonomiska möjligheter? Sådana krav gör det omöjligt att söka sig utanför Malmö, säger Nada.
Socialtjänsten på stadsdelen överväger nu att bistå med depositionen, om regelverket tillåter det. Den 1 mars ska familjen Abdelkarim få besked.

Återförening omöjlig

Migrationsminister Tobias Billströms förslag på egenförsörjning skulle, om det gällde redan idag, ha omöjliggjort en återförening av Nada och Samir.
När Nada kom till Sverige var hon gravid och födde för åtta månader sedan dottern Yosor.
Samir kom för en och en halv månad sedan. Med en liten dotter hade Nada i dagsläget inte haft någon möjlighet att ta ett arbete, även om hon fått ett.
– Det är ett helt tokigt förslag. För en invandrare – som planerat att flytta – är det okej, men inte för en flykting. Det kan ta flera år att bli självförsörjande och på den tiden kan anhöriga hunnit bli dödade, säger Nada.
En fråga om de kan tänka sig att flytta hundra mil norrut för att få jobb och bostad möts av en lång tystnad.
– Det beror på familjesituationen och ekonomin. Just nu vill jag inte flytta för långt från min syster och mamma, säger Nada.

Dålig ekonomi

Familjen tycker att det börjar bli påfrestande att leva på ett litet hotellrum, omgivna av andra flyktingar. Dottern Yosor får sova i en fåtölj och hela deras liv är nedpackat i väskor.
Privatekonomin inskränker sig till drygt 2 000 kronor i månaden, förutom barnbidraget, eftersom Samir ännu inte får något bistånd.
Det räcker till blöjor och välling, men inte mycket mer.
– Låt oss tala klartext. Sverige gör en viktig insats för flyktingar från hela världen och vi har fått jättestor hjälp. Vi vet att pengarna är en gåva, som vi inte arbetar för. Men vi klarar oss inte ekonomiskt, säger Samir.
Dottern Yosor föddes för tidigt och skulle haft svårt att överleva i Bagdad. Sett i det sammanhanget är bostad och pengar bagateller, menar Nada.
– Men det uppstår nya praktiska problem i vardagen. Just nu är det jobbigt att vara utan ett hem.