Bilar är mjuka
förortskids är hårda

För två år sen

fick Paris förortskids nog. Svenska mediers reaktion på protesterna var att varje morgon rapportera exakt hur många bilar som hade bränts under natten. Det vi däremot inte fick veta var varför.

– En brinnande bil är väldigt konkret. Det är enklare att tala om en bil än om ungdomar. Alla vet vad en bil kostar, vilken betydelse den har. Som vuxen kan man identifiera sig med en bilägare lättare än med en 17-åring, säger journalisten Torun Börtz som skriver för nyhetsbyrån TT.

Paris, Rosengård, Köpenhamn

– de senaste åren har ungdomar i flera städer runt om i Europa börjat protestera mot polisbrutalitet och den verklighet de växer upp i. Journalisterna beskriver ofta orsakerna till protesterna som ”mysterium”, men de har faktiskt själva skapat en röd tråd mellan städerna: Ungdomarna blir sällan eller aldrig intervjuade, och de beskrivs alltid i motsatts till något som kallas för ”vanliga invånare”.

– Jag åkte ut med en fotograf och letade efter en brinnande bil vi kunde fota. Men Paris är stort, det var inte som många i Sverige verkade tro att det fanns en stor majbrasa av brinnande bilar. Jag minns att jag hängde med näsan utanför bilrutan för att försöka känna var det brann.

På andra sidan telefonlinjen

säger Torun Börtz att de våldsammaste Pariskravallerna var i de förorter som ligger närmast stadens rika stadsdelar. De
argaste ungdomarna var alltså de som såg de största skillnaderna.

– Frustrationen blir total. De som växer upp i Paris förorter har inte haft några framtidsutsikter, bostäderna är en katastrof. De sociala skillnaderna som de ser
svider i ögonen.
– Rasismen spelar också en av huvudrollerna i det här. I Frankrike ses du fortfarande som en invandrare trots att det var dina farföräldrar som kom från till exempel Algeriet. Det gör att du får det väldigt tufft på arbetsmarknaden. Mig betraktar däremot ingen som invandrare, trots att jag är svensk.

När Paris miljonprogram byggdes var förorterna blandade områden. Men efter en ekonomisk kris på 1970-talet flyttade de som kunde därifrån och staden blev mer delad. De fattigaste förorterna glömdes bort av politikerna.

År 2004 försökte franska myndigheter bomba bort problemen när man sprängde höghusen Quatre mille i Parisförorten La Courneuve. Men i slutet av november 2007 protesterade fortfarande ungdomar i bland annat förorten Villiersle- Bel, efter att två pojkar dött när de kolliderat med en polisbil och poliserna lämnat platsen utan att hjälpa dem.

Efter förortsprotesterna 2005

skrev Torun Börtz boken Betongen Brinner – om utanförskap i upploppens Frankrike. Hon ville skildra bakgrunden till förortskidsens frustration på ett sätt som medierna aldrig gjorde.

– Idag är Parisförorterna en politisk prioritet, det talas mycket om dem. Men om ungdomarna hade demonstrerat lugnt och fint hade ingen brytt sig.