Hej Staffan!

– Hej Gringo, hej Federico!

Var är du?

– I södra Frankrike, jag bor här sedan sex år tillbaka. Det är trevligt. Civiliserat och trevligt. Det ligger fyra mil från Cannes, uppe i bergen.

Jag skriver om upploppen i Paris 2005 och 2007. När jag följer svenska mediers rapportering får jag en känsla av att bilarna var viktigare än ungdomarnas
situation. Hur var det att jobba där?

– Naturligtvis var mina intryck samma som de andras: det är rätt tröstlöst. Eller också rätt intressant. Men områdena är sannerligen inte så förfärliga som de
utmålas.

Kan det vara så att journalisterna kände sig rädda? Att det var därför ni skrev så mycket om bilarna som brann, istället för att undersöka hur ungdomarnas vardag ser ut?

– Jag läser inte så mycket svenska tidningar men när jag gjorde jobben i förorten var klockan elva, tolv på natten och efteråt måste jag tillbaka till Paris för att skicka in text. Då gjorde jag en bedömning: Vad ger det mig att gå ur bilen och prata med killarna? Ingenting.

Tror du att ungdomarnas farföräldrar var inblandade i bränderna? Du skriver att pojkarna är av arabiskt och afrikanskt ursprung.

– Det var bara en faktaredovisning av deras etniska bakgrund. Det ansågs en viktig del av det här, att de är så eftersatta. Ungefär som att jag i Balkan berättar om vilka som är serber och kroater.

Var du rädd?

– Alltså, rädsla är inte någon stark sida i mig. Men det var ingen social revolt det som skedde. Du ska ha satt på en brud och bränt en bil annars är du ingen grabb i de där kvarteren.

Hur vet du det?

– Min amatörmässiga men relativt kunniga analys är att för majoriteten av de här tretton till nittonåringarna så är att bränna bilar en ungdomsrit. Det var mycket socialt jämmer i de tidningar jag läste.

Vilka tidningar?

– Franska, amerikanska, engelska… Det är ofta the easy way out att förklara uppseendeväckande beteende med socialt utanförskap. Det här är ju grabbar som vill åka moppe, bränna bilar och sätta på brudar…Vilket ju är rätt sunt.