"En kväll för livet" arrangerades av Happy Child Foundation, en svensk stiftelse bildad till minne av anhöriga till omkomna i tsunamin i Thailand för snart tre och ett halvt år sedan. Samtliga som är verksamma i stiftelsen arbetar ideellt, och alla pengar som på olika sätt samlas in används för att finansiera ett barnhem i byn Muang Mai på nordöstra Phuket. Redan i entrén till Palladium möttes man, i fredags kväll, av ett antal unga volontärer från barnhemmet, som glatt berättade om stiftelsens minst sagt behjärtansvärda verksamhet.

Den jazzmusikaliska och lite informella underhållningen som vidtog i konsertsalen var av högsta klass. Samtliga agerande ställde upp helt gratis och bjöd generöst både på sig själva och på sitt kunnande. Det kändes att konserten var något alldeles extra även för dem. Jan Lundgrens kvartett, alltså förutom Jan själv gitarristen Per-Oscar Nilsson, basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz, inledde läckert med en på sitt sätt något malplacerad "Autumn Leaves". Kanske var det höstvädret utanför dörrarna som hade inspirerat till låtvalet?

Sedan stod sångfolket i kö för att bidra till stämningen och underhållningen. Härliga Miriam Aïda sjöng bland annat en häftig bossa, givetvis på portugisiska, och radarparet Bricusse-Newleys "Feeling Good", en sång hon även framförde på sin skivdebut för sex år sedan. Och Vivian Buczek, som bara blir bättre och bättre för varje gång man hör henne, bjöd på en skön och svängig Nat "King" Cole-hyllning. Men, om damerna ursäktar, vad man framför allt kommer att minnas från denna smått magiska afton, är ändå herrarna. Hayati Kafes tolkning av ett av de vackraste stycken som någonsin skrivits, Leonard Bernsteins "Somewhere" ur West Side Story, var fullkomligt magnifik. Inte bara för Hayatis uttrycksfulla sång utan också tack vare Jan Lundgrens, och inte minst Mattias Svenssons, lyhörda uppbackning. När sedan Claes Janson framförde sin enligt egen utsago enda riktigt stora hit genom åren, far och son Widmarks "Har du kvar din röda cykel?", jublades det värre i salongen än vid de sällsynta tillfällen då Malmö FF gör mål på Stadion.

Claes Malmbergs medverkan kunde möjligen, på papperet, tyckas något märklig. Men så var det förstås inte. På sitt sedvanliga, göteborgska manér, och i ett rasande tempo, redogjorde han för varför han är både GAIS:are och buddist (båda bygger på lidande). Dessutom lyckades han förklara en massa saker som vi tidigare inte hade en aning om att vi var intresserade av. Varför Carolina Klüft slår sig på kinderna när hon ska hoppa och springa, till exempel, och hur universum kom till. Men framför allt berättade han, med stort allvar, om en resa till Kabul. "Vi är i grunden alldeles lika, oavsett från vilken del av världen vi kommer", konstaterade han. "Livet och döden är ett lika stort mysterium för alla och det är viktigt att vi inte tänker bara med vårt intellekt utan också med våra hjärtan".

Så småningom äntrade världsstjärnan Georgie Fame, han med "Bonnie and Clyde", estraden. Han satte sig vid flygeln, drog åt sig sångmikrofonen och gav en enmansuppvisning i Hoagy Carmichaels "Rockin" Chair", som fick hela lokalen i svängning. Lite senare förenade sig Georgie med sin andlige broder Claes Janson i "Every Day I Have The Blues", som borde ha gjort upphovsmannen Peter Chatman, alltså Memphis Slim, salig av glädje där uppe i himlen. Så småningom avslutades det svängiga, och på många sätt gripande, kalaset med att hela gänget, tillsammans, rev av Stevie Wonders odödliga "You Are the Sunshine of My Life".

Betyget här ovan är inte enbart satt med tanke på alla utmärkta musikaliska prestationer utan i lika hög grad på grund av det faktum att samtliga medverkande ställde upp alldeles gratis. Dessutom bjöd Musik i Syd på lokalen och Kulturcentralen på allt sitt arbete med biljettförsäljningen. Som om inte detta vore nog hade även First Hotel Garden ställt upp med logi och Restaurang Årstiderna med mat och dryck. Till och med affischer och den folder som delades ut till publiken hade kostnadsfritt ställts till Happy Child Foundations förfogande.

Sällan har det känts mer motiverat att klämma i med högsta tänkbara betyg!