"Det blev en masspsykos"

– Vi var tjänstlediga när vi gjorde Sjöbofilmen. Vi jobbade i Stockholm alla tre, Ebbe hade ännu inte börjat vid SVT Malmö, tror jag. Men det var Malmö-tv som producerade filmen, tillsammans med Svenska Filminstitutet.

Jag har läst att idén kom från Jörn Donner.
– Ja, det stämmer. Det gjordes en kortfilmssatsning som hette "Sverige 80" och då gjorde vi en kortfilm om betupptagning. Efter det ville Jörn Donner träffa oss. Han hade idéer om att skildra Sverige. Då valde vi Sjöbo för det var Ebbes hembygd, så vi hade en ingång i det hela. Sedan var vi där och filmade i ett år.

Vad hade ni för upplägg?
– Tanken var att vi skulle befinna oss där och registrera vad som hände, fånga stämningar som var typiska för en ort i Sverige på den tiden. Problemet var att Sjöbo blev en ganska extrem kommun under den tiden, i och med att man började diskutera flyktingfrågan. Det kom som en kalldusch, vi var inte beredda på det. Plötsligt var hela världspressen intresserad. Vi fick diskutera hur vi skulle göra.

Hur gick resonemanget hos er då?
– Det fanns bara ett att göra, att hoppa på och skildra det. Vi jobbade ju egentligen inte journalistiskt men nu fick vi göra det. Vi blev lite tagna på sängen.

Hur påverkade det inspelningarna?
– Vi blev störda, kan man säga. Vi hade inte tänkt att det skulle få sådan uppmärksamhet. I efterhand kan man säga att vi drog nytta av det marknadsföringsmässigt. Filmen blev intressant för en stor publik. Vi fick en väldigt stor publik och väldigt bra recensioner. Filmen drog 5 000 biobesökare och det är en hög siffra för en dokumentärfilm.

Hade den inte gått upp på bio annars?
– Jo, det hade den, eftersom det var ett projekt från filminstitutet.

Kan man säga att filmen tjänade på flyktingdebatten?
– Om man ser till att nå en stor publik, ja. Men jag tror filmen hade blivit bättre utan det där. Det blev ett störningsmoment, det journalistiska som vi var tvungna att försöka göra. Det politiska, det tycker jag är svagheten i filmen.

Vad är styrkan då?
– Vi visade den på filmfestivalen i Båstad nyligen med anledning av att Ebbe gick bort. Det var jättekul att se den så långt efteråt. De som var där tyckte att den var tidlös och fortfarande höll. Vissa saker skulle man naturligtvis vilja göra om, men den håller som helhet. Gunnars bilder är fantastiska.

Hur kom ni i kontakt med folk?
– Vi var där väldigt länge. Åkte runt utan kamera och bandspelare, snackade med dem så att det blev odramatiskt när vi väl filmade. Vi hade tid till det, så på det sättet var det ett lyxprojekt. Vi fick ihop ungefär 80 timmar film. Vi satt i ett år och klippte, det var ju på filmtiden. Premiären var fantastisk. Alla som var med i filmen var där. Den var så lång att de fick ta en paus i mitten. Det var fantastiskt att se alla som var med i filmen samlade där ute på gatan.

Var ni oroliga för hur filmen skulle tas emot?
– Ja, det är klart att vi var. Det finns inget objektivt i en sådan här film, det blir alltid subjektiva sätt att se det. Dokumentärfilm är så: man ser något genom ett eller flera ögon, men det finns hur många sätt som helst att se det. Vi försökte vara så hänsynsfulla som möjligt men visst fanns det de som reagerade.

Mitt intryck är att det finns de som anser att det var politikerna som gav Sjöbo sitt dåliga rykte, och så finns det de som anser att det var filmens fel.
– Men den bilden fanns redan innan vår film hade premiär. Det är klart att vissa tycker att vi spädde på det hela, men debatten var i gång för längesen.

Det finns ett fotografi från premiären där du, Ebbe och Gunnar står framför Florabiografen. Ni ser ganska spända och sammanbitna ut.
– Ja men du vet, vi hade jobbat i två år. Det är klart att det var en anspänning.

Vad tyckte Ebbe om filmen?
– Han var väldigt positiv. Den betydde oerhört mycket för honom och låg honom varmt om hjärtat. Den visades nyligen på filminstitutet och meningen var att han skulle komma upp och vara med där, men han orkade inte.

SVT visade tre filmer av Ebbe Gilbe nyligen, men inte Sjöbofilmen. Kommer den att visas?
– De har pratat om det men problemet är längden, det är svårt att hitta en lämplig sändningstid. Men vi ska försöka påverka dem. Vi ska försöka ge ut den på dvd. Många har frågat efter den.

Blir det något extramaterial?
– Nej, det finns inget kvar. Allt är kasserat. Man gjorde så, det blev enorma volymer film annars och om man ska spara något måste det arkiveras ordentligt. Så tyvärr.

Jag jobbar på Skånskans redaktion i Sjöbo och har märkt att filmen fortfarande är en känslig historia. Många vill inte veta av den.
– Intressant att det fortfarande är så. Det fanns ju en opinion och det gjordes till och med namninsamlingar mot den. Men jag tror att det var många som inte hade sett den också och som läste vad andra sagt, sådant som inte stämde. Det blev en masspsykos. Vi fick skit för debatten om flyktingomröstningen. Man såg det som nåt skit från Stockholm, trots att Ebbe var från Sjöbo och jag och Gunnar båda är uppväxta på landsbygden. Sätter man sig och tittar på filmen i dag tror jag att man ser det annorlunda. Filmen är ingen kritik mot Sjöbo, inte alls. Så jobbade vi inte. Vi ville skildra en by, en del av Sverige, det kunde ha varit vilken by som helst.

Det har funnits idéer om att visa den på Florabiografen på tjugoårsdagen av premiären.
– Det vore jättespännande. Det finns mycket att diskutera.

Har du något speciellt minne från inspelningarna?
– Inget speciellt så, men det var ett äventyr varje dag vi åkte ut. Vi visste inte vad som skulle hända, vi bara tog vår folkabuss och åkte hem till folk och frågade vad som var på gång. Sedan valde vi ut några som vi följde kontinuerligt. De flesta ville vara med. I början var de lite avvaktande men det är helt naturligt. Några få sa nej.

Clara Andersson och Allan Månsson blev huvudrollsinnehavarna, kan man väl säga?
– Clara var vår favorit. Hon jobbade och slet. Och hennes kloka ord... det var något fantastiskt med henne.

Höll ni kontakten med de medverkande efteråt?
– Inte så mycket. Lite till en början, men inte sedan.

Fick ni några priser eller utmärkelser?
– Vi fick Ikarospriset, instiftat av producentföreningen på SVT och Sveriges Radio. Dessutom blev vi inbjudna till flera filmfestivaler, bland annat Berlin. Tyskarna tyckte den var intressant och det blev diskussioner efteråt. Den visades också på en filmfestival i Frankrike. Den blev även nominerad till en Guldbagge, men fick ingen. Det var kul att den fick sådan uppmärksamhet.

Kjell Tunegård, 60, arbetar i dag som klippare på Sveriges Televisions dokumentäravdelning i Stockholm.