SJÖBO. Vacker och kärleksfull eller ovärdig och förlöjligande? Två decennier har gått sedan premiären men dokumentärfilmen "Så går ett år" väcker fortfarande starka känslor i bygden den skildrade.
Många minns säkert den så kallade Sjöbofilmen för dess laddade politiska innehåll. Men när filmteamet inledde inspelningarna på nyårsafton 1986 var syftet inte att skildra flyktingfrågan. Då var folkomröstningen inte ens beslutad.
"Så går ett år – Tiden i Sjöbo" var i stället tänkt att skildra en del av Sverige, efter en idé av Jörn Donner på Svenska Filminstitutet. Det kunde lika gärna ha varit någon helt annan plats som hamnade på vita duken, men eftersom skåningen Ebbe Gilbe var den som fick genomföra projektet och hade tillbringat delar av sin barndom i Fyledalen blev det här kamerorna sattes upp.
Gilbe fascinerades av naturen och människorna i Färs härad. Det var det som han tillsammans med fotografen Gunnar Källström och ljudteknikern och klipparen Kjell Tunegård ville fånga. På vinst och förlust åkte trion runt med sin folkabuss och letade miljöer och frågade folk om de ville vara med. Några valdes ut och filmades kontinuerligt under ett år.
Men så seglade flyktingdebatten upp. Riksmedias ögon riktades mot lilla Sjöbo och projektet tog en annan inriktning.
– När vi filmade blev vi mer och mer varse om det som pågick och insåg att vi var tvungna att ge oss in i det, minns Gunnar Källström.
– Det kom som en kalldusch, vi var inte beredda på det. Plötsligt var hela världspressen intresserad, berättar Kjell Tunegård.
De måste anlägga en mer journalistisk ton än de egentligen hade tänkt sig. De talade med politiker, besökte fullmäktigemöten, intervjuade Sjöbos starke man Sven-Olle Olsson.
En central scen ur denna del av filmen är inspelad utanför Sjöbo kommunhus kvällen då beslutet togs att hålla folkomröstningen. Torget är fullt med demonstranter. Sven-Olle Olsson står omgiven av folk med plakat och höjda röster.
Gunnar Källström minns hur stämningen var.
– Obehaglig, förfärligt obehaglig. Det tycker jag syns litegrann, faktiskt. Sven-Olle var så triumferande och hans anhängare var otroligt kaxiga den kvällen. Mannen som står bredvid Sven-Olle och avbryter någon som ställer frågor... Det var en kaxig och obehaglig stämning, berättar han.
Mitt i tumultet ropar någon "Sieg heil".
– Jag hörde inte det i stunden. Jag vet att det var någon som skrek men inte vem. Det kan ju ha varit någon ur motståndarlägret som ropade, säger Gunnar Källström.
Rent marknadsföringsmässigt gav flyktingbråket filmen en skjuts. 5 000 personer såg den på bio, en hög siffra för en dokumentär. Men konstnärligt sett förlorade den på det, anser Kjell Tunegård.
– Jag tror filmen hade blivit bättre utan det där. Det blev ett störningsmoment, det journalistiska som vi var tvungna att försöka göra. Det politiska, det tycker jag är svagheten i filmen, säger Kjell Tunegård.
Redan när filmen hade premiär på Florabiografen i Sjöbo den 16 september 1988, två dagar före folkomröstningen, stod det klart att den skulle väcka starka reaktioner. En av de medverkande, byggföretagaren Lennart Nyström, bojkottade premiären. I filmen visar han upp sin Porsche, sitt nyinköpta gästgiveri och badar i swimmingpool.
– De skildrade mig som en otrolig materialist som bara tänkte på pengar och ställde mig i kontrast mot människorna som bodde på vischan och hade ont om pengar, säger Lennart Nyström.
Han berättar att han också visade mycket känslor under inspelningarna, bland annat i samtal om sina nyligen bortgångna föräldrar, men att de klippen aldrig togs med.
– Jag var blåögd som ställde upp. Men jag var ju smickrad av att de frågade mig.
Bortsett från hur han själv framställs tycker Lennart Nyström att filmen är ganska bra, om än en aning lång.
– Jag tycker absolut inte att den förlöjligar Sjöbo. Vissa tyckte till exempel att det var fjantigt med den gamle mannen som körde traktor och hämtade varor, att det såg ut som på 1800-talet. Men sådant förekommer ju i alla små samhällen.
Lennart Nyström fick en egen kopia av filmteamet och den har han fortfarande kvar.
– Jag kanske ser om den när jag sitter på ålderdomshemmet.
Att Sjöbo förlöjligades var annars en utbredd uppfattning. Så utbredd att det drogs i gång ett slags motståndsrörelse mot filmen. Närmare 1 000 invånare skrev under ett upprop efter att en förlängd version sänts i Sveriges Television. Det var inte så mycket det politiska innehållet som urvalet av personer och miljöer som upprörde.
– Vi höll ett öppet möte på kommunhuset. Det var helt fullproppat. Vi tyckte det var ett vinklat sätt att spegla Sjöbo. Vi pekades ut som en samling fånar, berättar Lars Lennartsson, en av initiativtagarna till gruppen.
Filmen anmäldes till Radionämnden. (En länk till anmälan finns nedanför texten.) Sveriges Television hade brutit mot kravet på opartiskhet och saklighet genom att skildra Sjöbo som en tråkig håla "utan framtidsvyer" när det i själva verket var en modern ort full av liv och rörelse, hette det i anmälan. Det var en "falsk" film.
Men Radionämnden kunde inte hitta något brott mot radiolagen och lade ner ärendet. Därmed gick luften ur motståndarna, som hade hoppats att få sända en egen film.
– Vi ville ha ett genmäle men fick inte det. Men om vi hade fått det fanns det folk som ville skänka pengar och hjälpa till med att filma, minns Lars Lennartsson.
Han har inte sett om "Så går ett år" sedan den kom.
– Kommer den på teve kanske jag ser om den. Kanske ser man den med andra ögon då.
"Så går ett år" visades på festivaler i Berlin och Frankrike. Den vann Sveriges Televisions eget Ikarospris och Gunnar Källström mottog en utmärkelse för sitt vackra foto.
Sedan dess har den inte visats så ofta och eftersom den inte finns utgiven på video går den inte att hyra eller köpa. När Sveriges Television uppmärksammade Ebbe Gilbes bortgång i somras genom att visa några av hans filmer fanns den inte med i tablån. Det var helt enkelt svårt att hitta en lämplig sändningstid för en nära tre timmar lång dokumentär.
I påskas dammades filmrullarna dock av och visades på Filmhuset i Stockholm. En klassiker, tyckte en person i publiken och föreslog att den borde ges ut på dvd. Så blir det kanske också.
– Vi ska se vad vi kan göra, säger Gunnar Källström.
Något extramaterial blir det i så fall inte. Alla rullar som inte användes i den färdiga filmen är nämligen kasserade.
Tiden läker alla sår, brukar det heta. Men när Skånskan pratar med folk om filmen visar det sig att den fortfarande är en öm tå, åtminstone för dem som var med på den tiden.
Somliga vill inte tala om den över huvud taget. En intervju med en medverkande ställs in sedan han i sista stund backat ur. Han vill inte dra upp allt det där gamla igen, det kan bara skada Sjöbo, säger han. Från kommunens sida tycks man inte vilja veta av filmen. En tjänsteman på kulturförvaltningen fick idén att visa filmen på Flora igen för att uppmärksamma tjugoårsdagen får blankt nej.
– Vi tänker inte ta initiativet till någon visning, i alla fall inte från tjänstemannahåll. Vi har lagt filmen bakom oss och gått vidare. Filmen är ovärdig Sjöbo, säger kulturchefen Bo Odéen.
Men det var aldrig meningen att förlöjliga Sjöbo, försäkrar Kjell Tunegård:
– Dokumentärfilm är så: man ser något genom ett eller flera ögon, men det finns hur många sätt som helst att se det. Vi försökte vara så hänsynsfulla som möjligt men visst fanns det de som reagerade.
Gunnar Källström håller med.
– Vi gjorde en film om människan och människans villkor och skildrade landskapet på ett vackert och spännande sätt, sammanfattar han.
22 kommentarer
Massor med bra erbjudanden för dig som prenumererar.
Missa inte vår kompletta tv-guide!