Filmens fotograf: "Jag känner otroligt stark sympati"

Vad tycker du om filmen i dag?
– Jag såg den på Filmhuset i påskas och senare i Båstad. Jag tycker verkligen att den håller fortfarande. Den har fina personer, fina möten.

Vad minns du från inspelningarna?
– Inspelningsperioden var väldigt underbar. Vi hade ett fantastiskt fint samarbete. Varje dag vi var ute och filmade var som en fest. Omväxlande landskap, ljuset som skiftade. Många människor var så otroligt fina, som Carla. Det fanns en spännvidd mellan människorna, från Ramels familj till Clara, och Lennart Nyström.
– Jag känner otroligt stark sympati med de flesta människorna som är med.

Nyström bojkottade premiären.
– Kvällsposten skrev något som han blev ledsen och tog illa vid sig av. Men när vi filmade honom var han aldrig irriterad. Han var en lycklig man och ville visa det, han pratade gärna om sig själv. Det finns saker han gjorde och sa som vi inte tog med i filmen också. Vi gav honom en kopia på en kassett så att han kunde se filmen sedan.

Hur blev ni mottagna när ni filmade?
– Vi blev vänligt mottagna. Det svåra var mot slutet av inspelningarna, när de politiska bråken kom upp i samband med omröstningen. Jag minns någon ur de politiska leden som var väldigt vänlig och insmickrande mot oss, men under kvällen när det var omröstning och han inte kände igen mig var han väldigt brutal och skulle knuffa bort mig. När han såg att det var jag blev han generad.
– Jag minns när vi skulle ta bilder av havsörnar. Mannen i filmen som pratar om gladan visade oss ett gömsle där vi kunde sitta och invänta örnarna. Så vi åkte dit klockan fem en morgon. På vägen passerade vi Tomelilla slakteri. Sådana stunder är man glad att man får vara ute i naturen i stället för inne i ett slakthus. Vi låg i gömslet flera timmar och till slut kom de. Sedan när vi skulle gå hem igen var det så kallt att jag tänkte att jag orkar inte det här, vi skulle släpa utrustningen i två kilometer. Så det kunde vara ganska tungt också. Vi använde riktig spelfilmsutrustning med tunga kameror och massor av optik. Men det var fantastiskt kul.

Är du nöjd med din egen insats som fotograf?
– Ja, det är jag. Vissa saker kunde jag ha gjort annorlunda men jag hade inte resurserna. När vi filmade utanför kommunhuset vid omröstningen hade jag inga egna lampor utan fick försöka filma i ljuset från tv-bolagen.
– Föreningen Sveriges filmfotografer delar ut ett pris till bästa foto och det priset fick jag för filmen.

Många tyckte att Sjöbo framställdes i dålig dager.
– Vissa röster i filmen var ganska grova i sin uppfattning. Det är klart att man kan reagera på det. Men jag kan inte känna att vi gjorde orättvisa åt trakten. Vi gjorde en film om människan och människans villkor och skildrade landskapet på ett vackert och spännande sätt. När jag ser den nu känner jag en längtan dit.
– Det finns alltid personer i varje trakt som kan uttrycka sig på det sättet, det är inte unikt för Sjöbo.
– Livet är inte så svartvitt, det är nyanserat och komplicerat. Man måste kunna se en annan människa även om hon har en annan åsikt än jag har. Många som jag tyckte om var starkt emot att hjälpa flyktingar.

I scenen från kommunhuset hör man någon ropa "Sieg heil". Minns du det?
– Jag hörde inte det i stunden. Jag vet att det var någon som skrek men inte vem. Det kan ju ha varit någon ur motståndarlägret som ropade, för att visa på det fascistiska.

Hur var stämningen den kvällen?
– Obehaglig, förfärligt obehaglig. Det tycker jag syns litegrann, faktiskt. Sven-Olle var så triumferande och hans anhängare var otroligt kaxiga den kvällen. Mannen som står bredvid Sven-Olle och avbryter någon som ställer frågor... Det var en kaxig och obehaglig stämning.

Hade ni några diskussioner om den scenen när ni klippte filmen?
– Nej, inte vad jag kan minnas.

Varför tror du att filmen fortfarande är så laddad, tjugo år senare?
– Jag tror att för dem som vill förtränga det som hände fungerar filmen som en påminnelse. Det är en ganska lång film som dokumenterar något som var väldigt laddat. Om det politiska inte varit där hade filmen säkert blivit mer uppskattad. Vi hade ingen aning om att det där fanns när vi började filma. Jag ville faktiskt hellre göra något norrifrån för där har jag mina rötter. Men vi började med Sjöbo och så föll vi för det, Ebbe hade mycket kunskaper om Sjöbo.
– När vi filmade blev vi mer och mer varse om det som pågick och insåg att vi var tvungna att ge oss in i det. Det ställde andra krav på filmen. Många ville att den skulle berätta om det och blev sedan besvikna på att det blev så pass lite av det.

Och andra blev besvikna på att ni alls hade med det.
– Ja, just det.
– Mot slutet blev filmen mer av reportagekaraktär än det där episka anslaget vi började med. En brytning som inte var så lyckad.

Har du någon favoritscen?
– När Allan kommer cyklande och möter Porschen. Jag var ute och promenerade på en äng och såg den där lilla vägen och lapptäcket av alla lagade hål. Det ser ut som en plats där man inte bryr sig så mycket om människorna som bor där.
– Och motorcyklarna i tunnan. Jag stod i mitten och filmade när de körde runt och blev så yr att jag snubblade och fick vila en stund innan jag kunde filma igen.
– Det finns många fina scener. Som Carla när hon har sina funderingar över livet och berättar om sin döda syster. Otroligt fina små berättelser, jag blir tårögd när jag ser henne, hon kämpade hårt och hade ett jävla tufft liv.
– Eller mannen med traktor som så omsorgsfullt stoppar ner varorna i sina påsar. Hans-Hans var också en härlig person.

Berätta om scenen på Gästis.
– Lennart Nyström ville göra något om huset och krogen. Han såg nog en chans att göra lite PR. Det var ganska lustigt när han pratade om hyror hit och dit. Han gjorde gärna allting vi bad honom om. Det är ju en ganska lustig scen när han sitter ensam i matsalen, men vi var inte ute efter att göra honom illa. Vi skulle ha en situation och så blev det som det blev. När han berättar om sin miljonvinst och att han bor på 300-400 kvadratmeter och att han är glad för att han varit på förstasidan i tidningen – det är ju han som säger det, inte vi. Och man ser på honom att han är glad att vara med.

Ni gjorde ett uppföljande reportage också. Varför det?
– De ville på tv att vi skulle göra en uppföljning och det tyckte vi var okej. Vi hade fått så många bra kontakter så det var lätt att göra. Vi tyckte också mycket om dem som ville ta emot flyktingar.

Så ni ville låta dem komma till tals lite mer?
– Ja.

Berätta om stämningen i biografsalongen när filmen hade premiär.
– Jag minns det som att det var väldigt fin stämning. Carla tyckte det var fantastiskt att se sig själv så stor. Leif (maskinisten som även medverkade i filmen, reds anm) var så nervös att han vände en rulle upp och ner.
– När filmen visades i Berlin och Frankrike kände alla igen sig. Det är precis som i vår by, sa de. Så det är nog inte så stor skillnad mellan den svenska och den franska och tyska bonnvischan. Jag tror att det är en ganska allmängiltig film. Sjöbo är en del av världen och inte på något sätt unikt. Ebbe sa att den plats man bor på är jordens mitt och den finns överallt.

Var Ebbe stolt över filmen?
– Ja, det var han. Han blev otroligt glad efter visningen på Filmhuset. Efter visningen hade någon ringt till honom och sagt att det var en riktig klassiker och att den borde ges ut på dvd så att fler kan se den.

Kan du berätta något om dvd-planerna?
– Vi ska se vad vi kan göra. Jag vet inte vem som har rättigheterna. Men det skulle vara möjligt. Helst skulle jag vilja köra den genom skanner och göra en riktigt fin kopia, men det blir troligen för dyrt. Men den finns också på digibeta.

Fotnot: Filmens regissör, Ebbe Gilbe, avled våren 2008.