Det är ju inte precis så att epitetet inte är välförtjänt. Från första stund har hon skytt offentligheten. Jag minns fortfarande hur obekväm hon var skivbolaget skulle presentera sitt nya fynd på en branschträff för journalister och annat löst folk för tretton år sedan. Sångerskan stod mest och tryckte i ett hörn medan andra närvarande artister gjorde sitt bästa för att marknadsföra sig själva.

Lyckligtvis verkar

den låga profilen inte skadat karriären nämnvärt, och personligheten avspeglas både på scen och i musiken. Det man ser och hör utanför musiken är verkligen det man får live också, vilket om inte annat säger en hel del om hur ärlig sångerskan är.

Själv har jag låtit mig förföras rätt omgående varje gång jag skådat Zelmani på en scen, men i förrgår var jag rätt övertygad om att hon inte skulle lyckas göra det lika lätt som tidigare. Man kan trots allt hennes maner och upplägg vid det här laget. Överraskningarna står aldrig precis som spön i backen. Ändå ramlade man dit igen i förrgår. Det känns som uttrycket förfinats och putsats mer och mer för varje gång.

Sångerskan är

en av de förhållandevis få artister som aldrig höjer rösten, snarare tvärtom. Relativt ofta som i de nya numrena Composing och The Ocean And Me viskar hon nästan fram lyriken alltmedan ständige vapendragaren Lars Halapi och resten av bandet lika smeksamt som lyhört ackompanjerar sin frontkvinna. De framhäver och förstärker nyanserna i hennes röst istället för att överrösta den. Vilket i och för sig inte är något revolutionerande. Men det är en svår konst att behärska.

Fast allt det där är förstås inga nytt för en någorlunda insatt Zelmanibeundrare. Möjligen kunde en och annan överraskas av den countrydoft som ofta spred sig i den inte helt fullsatt konsertalen. Inledande Yeah? Okey skulle till exempel kunna vara sångerskans bidrag tll en lågmäld honky tonknisch jag inte ens visste existerade, How Different lättflytande singer/songwritercountry och personliga favoriten I Can´t Change en stor hit på de amerikanska countrylistorna på nittiotalet om någon typ Suzy Bogguss eller Patty Loveless tagit hand om den.

Sedan är det

inte utan att man kom att tänka på Halapis avsomnade Fleetwood Macprojekt med Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist, Gloria när sånger som Time och Travelling plockades fram. Här talar vi onekligen amerikanska västkustrockvindar i klassiskt smeksamt luftiga arrangemang. Balsamerande läckert är bara förnamnet, så för min del får Zelmani gärna utveckla den sidan lite mer i framtiden.

Om inte annat behövs den variation som något sådant skulle ge. Avstegen från succéformeln har hittills varit tämligen marginella, vilket mest varit av godo hittills i karriären. Men kanske borde sångerskan nu botanisera vidare i den tidlöst poprockiga låtskrivarmyllan. Det hade hon kunnat göra utan att trovärdigheten och integriteten fått lida.