Både att få en hyresrätt eller en studentlägenhet blir allt svårare för unga.
– Detta är en allvarlig situation. Ockupationerna är ett tecken på att bostadspolitiken har misslyckats, ett symtom på ett samhälle som inte mår så bra, säger Johan Klintberger, kommunikatör på Hyresgästföreningen.
Peter Mellvé, vd för det kommunala bostadsbolaget LKF, uppger att dess kö har fördubblats sedan 2006. Bara på de fyra sista månaderna har 2 000 personer tillkommit.
– Det är svårt att få tag i en hyresrätt. Det krävs att man har stått i kö i mellan 1-20 år beroende på var i kommunen man vill bo, säger han.
Att trycket på hyresmarknaden ökar kan bero dels på lågkonjunkturen, dels på att människor vill vara mer rörliga i dag.

Försöker möta efterfrågan

LKF fortsätter dock att bygga med oförminskad takt, även om priserna är högre, vilket slår igenom på hyrorna.
Med avskaffade subventioner och med stigande byggkostnader har hyran för en nyproducerad två ökat från 5 250 kronor i månaden till 8 250.
Rolf Svensson, vd för AF-bostäder ger samma bild.
– Det är svårt att få bostad i dag. Det kan jag bekräfta. Det går att förstå ockupanternas situation. Detta hade rimligen inte hänt om det vore lättare att hitta någonstans att bo, säger han.

Rikspolitik slår hårt

Både han och Johan Klintberger menar att regeringens beslut att ta bort allt stöd för byggande av hyresrätter och mindre studentlägenheter har orsakat det spända läget.
– Slopandet av bidrag rakt av blev ett lite väl häftigt steg att ta. Det finns inga förutsättningar i dag att bygga mindre bostäder med en rimlig hyra. Det är klart ett jättebekymmer, säger Rolf Svensson.
– Det råder bostadsbrist i dag. Det byggs extremt lite samtidigt som många hyreshus har ombildats till bostadsrättsföreningar. När det gäller nya hyresrätter är det nästan tvärstopp. Samtidigt är över en halv miljon unga på väg ut på bostadsmarknaden. De måste bo någonstans, säger Johan Klintberger.
Hyresgästföreningen ställer sig inte bakom ockupanternas sätt att uppmärksamma situationen, men han sympatiserar med de ungas frustration.
– Vi jobbar på ett mer traditionellt sätt med debattartiklar, demonstrationer, påtryckningar på riksdagsmän samt lokalt opinionsarbete utfört av våra 800 förtroendevalda, säger han.