KRÖNIKAN. Många samhällsproblem har sin grund i en allt sämre barnuppfostran. Föräldrarna måste ta sitt ansvar.

Vuxennärvaro. Vi lever i en tid där många ungdomar bryter mot regler och lagar som en del av vardagsrutinen. Dagligen läser vi om ungdomsbrottslighet i form av stenkastning på polisbilar, misshandel och rån. I skolans värld finns väldiga problem med mobbning, störande beteende och bristande respekt för lärare. I hemmet är det ständiga konflikter där ungdomar använder ett smutsigt ordbruk mot sina föräldrar.
Knarket flödar på gatorna och på nätet. Sex används som ett sätt att få ett bättre självförtroende och bli populär bland polarna. Många ungdomar verkar bry sig mer om att bära dyra märkeskläder än att få ett bra betyg i skolan. De allra flesta vet att dessa problem existerar, men ofta ställer vi oss frågan om orsakerna.
Forskare, politiker och tjänstemän levererar den ena förklaringen efter den andra, allt från klasstillhörighet till sociala strukturer och bostadsområde. Många av förklaringsmodellerna är kloka, men tyvärr saknas den oerhörda betydelsen av en god uppfostran. Förr i tiden var barnen uppfostrade till att respektera vuxna och regler på ett helt annat sätt än i dag, det var helt otänkbart att använda grova smädelser mot sina föräldrar eller hota sina lärare. Vad är skillnaden mellan uppfostran då och nu? Var gick det snett?
Min teori är att den negativa utvecklingen av barnuppfostran går hand i hand med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare fanns alltid en vuxen i hemmet som såg till att barnen fick en ordentlig uppfostran och lära sig moral om rätt och fel. I takt med att fler kvinnor började jobba blev barnen utelämnade till den kommunala barnomsorgen och fick mindre tid med sina föräldrar.
När föräldern som brukade vara hemma med barnen börjar jobba så är det en naturlig konsekvens att barnens uppfostran bli lidande. Viktigt att lägga till är att problemet inte ligger i att kvinnorna började arbeta, utan att männen inte har tagit det ansvar som man kan förvänta sig i en jämställd relation. Mammorna har rätt att satsa på karriären i lika hög utsträckning som papporna, men föräldrarna har även ett gemensamt ansvar att uppfostra barnen. I många fall är båda pappan och mamman heltidsarbetande och har inte tid eller energi att lägga på barnens uppväxt.
Konsekvensen av detta är att vi har hundratusentals barn med frånvarande föräldrar som inte ger dem en ordentlig uppfostran. De flesta småbarnsföräldrar jag känner har ofta dåligt samvete för att de inte spenderar tillräckligt med tid på barnen. Hur löser de problemet? Genom att gå ner några timmar på jobbet? Knappast. I stället försöker föräldrarna neutralisera samvetet genom att köpa en massa saker till barnen. Inte bara att barnen förlorar sina vuxna förebilder och känner sig ensamma, de görs beroende av kommersiella produkter.
Gå till McDonalds i helgen så får ni en utmärkt illustration. Föräldrar måste inse att inga dataspel, pokémon-kort, dockor eller happy meals inte kan kompensera den förlorade tiden med barnen. Barnen behöver vettiga förebilder, inte fler leksaker. Det bästa en förälder kan ge sin son eller dotter är en uppfostran som gör dem till starka, goda och oberoende vuxna.
Med tanke på samhällsskadorna, som följer av bristen på en god uppfostran, kan inte samhället vänta på att alla föräldrar ska ta sitt ansvar i hemmet, det offentliga har också en roll att spela. Staten lägger ner miljontals kronor på att stoppa ungdomsbrottsligheten och förbättra skolmiljön, varför inte satsa på stöd till föräldrar som behöver rådgivning? Kanske erbjuda tonårsföräldrar utbildningar i ledarskap och skapa forum för diskussioner. Eller varför inte anställa en super Nanny i varje kommun som kan rycka ut och ge konkreta tips i uppfostran. Även om samhället kan vara till hjälp så är det ingen tvekan om att föräldrarna spelar huvudrollen. Så, mammor och pappor, vad väntar ni på?
Bassem Nasr
www.bassemnasr.blogspot.com