LUND. Radiojournalisten Glenn Möllergren var en av de mest synliga representanterna för motdemonstrationen 1993.
– Jag tycker att man inte minst som journalist måste ta ställning mot nazisterna. Men jag åker inte till Lund den 30, säger han.
Inför den 30 november 1993 ansökte det lilla lokala nätverket Offensiv om tillstånd för en demonstration mot 30 novemberföreningen. Även Stoppa rasismen i Malmö hade sökt tillstånd. Polisen erbjöd dem en stillastående demonstration på Smörlyckans idrottsplats, samtidigt som 30 novemberföreningen vid samma tid fick stå på Klostergårdens idrottsplats.
Sammandrabbning
I stället blev det en sammandrabbning på Stora Södergatan klockan 19.
Mellan 1 300 poliser och cirka 450 motdemonstranter, varav 390 greps.
– Vi var faktiskt på Smörlyckans idrottsplats. Men vi var inte många. Och när vi sedan kom till Stora Södergatan blev jag förvånad över hur många de var. Jag fick intrycket att danskarna var mycket välorganiserade, säger Glenn Möllergren.
I dag är han reporter på Radio Kristianstad.
– De som nu har sökt om tillstånd är nazister, det är inget snack, säger han.
Han förklarar att hans egen roll är lite annorlunda i dag.
– Då var jag aktivist rätt upp och ner. Nu arbetar jag på Sveriges Radio. Men om nazisterna tagit över så hade jag aldrig kunnat arbeta på Sveriges Radio. Så det är klart att jag vill att man ska stoppa dem.
Han jämför med 30-talets Tyskland.
– Där var det ingen som var demokrat som fick behålla sitt arbete. Så det är klart – alla journalister har någon form av ansvar att ta ställning mot nazism. Vad man sedan gör är upp till var och en.
Han hoppas att många går ut och försöker stoppa demonstrationen i Lund den 30 november. Glenn var med 1991 när stenkastande danska BZ-aktivister stoppade 30 novemberföreningen. Han var också med året efter, då cirka 2 000 personer blockerade Stora Södergatan – även här var den danska andelen väldigt hög.
– Året efter var polisen revanschsugen. De hade laddat upp något enormt. Det var många antifascister som fick sig en långtgående minnesbeta. För året efter försökte vi göra ett mer avslappnat möte eller samling av något slag.
Folk blev rädda
Det var ganska lite folk.
– Jag tror att folk blev rädda. Gick man ut och försökte stoppa nazister var risken stor att man blev misshandlad av poliser.
Man kan ju fråga sig vad ni skulle demonstrera mot 1993 eftersom det inte fanns någon 30 novemberdemonstration. De ställde in den när de hänvisades till en idrottsplats.
Försvarade nazisterna
– I det läget som var, var det väldigt tydligt att polisens uppgift hela tiden var att försvara nazisternas sak. I det klimatet som rådde då – med Lasermannen och Ny Demokrati i riksdagen, kändes det konstigt att nazisternas rätt att få demonstrera försvarades med ett antal skattemiljoner varje år.
Polisen ville inte ge tillstånd. Det var till sist biträdande justitieminister Reidunn Laurén som beslöt att Lundapolisen måste lösa uppgiften.
– Jag kan inte tänka mig in i varje enskild polismans huvud. Men det var väldigt tydligt då för många som var aktiva mot nazismen, att poliserna hela tiden hamnade i något slags läge som var för svårt att skilja från nazisternas egna aktiviteter.
Oinformerade danskar
När vi journalister träffade danska motdemonstranter 1993 verkade det som om de inte var informerade om att 30 novemberföreningens demonstration var inställd. Talade ingen av er om det för dem?
Visa självkänsla
– De som hade bäst kontakt med danskarna var de i de här autonoma grupperna, jag minns inte vad de hette. Det blev ett slags markering, att visa självkänsla. Man kunde inte på förhand säga om en demonstration var olaglig. Det är först när den kommit i gång som det kan göras av polisen. Vilket i och för sig skedde, men då hade vi ingenstans att ta vägen. Det var fullt bakåt.
30 novemberföreningen bildades i Lund 1818, på 100-årsdagen av Karl XII:s död. Nationalskalden Esaias Tegnér var en av de aktiva. Från 1853 marscherade föreningens medlemmar genom Lund varje år tills 1950, då föreningen tycks ha tagit en paus.
Den unge högerextremisten Lars Hultén tog upp traditionen 1965 och marscherade med ett ökat antal deltagare från skinnskalleleden till 1984, då den första stora konfrontationen skedde mellan föreningen och motdemonstranter. Föreningens marsch blev föremål för allt större polisinsats tills 1991, då marschen för första gången stoppades av motdemonstranter.
Sedan 1994 har Hulténs promenad betraktats som just en sådan av polisen, varför något demonstrationstillstånd inte har behövts sökas.
Enligt obekräftade uppgifter känner sig Hultén för gammal för att resa ner i år från sitt hem i Stockholm. Och på trådar i de nationalistiska sidor vi tittat på handlar demonstrationen om att "återta" Lunds gator från "inneliberaler"
Källa: Polismyndigheten, Lars Hulténs klagoskrift till regeringen 1993, SkD:s arkiv m fl)
Missa inte vår kompletta tv-guide!
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Jan A Johansson, 040-6605539 |
Redaktionschef: Mimmi Karlsson-Bernfalk, 0708-771048 |
Webbchef: Eva Emmelin, 040-6605588 |
Tjänstgörande webbredaktör: , webbred@skd.se, 040-6605666 |
Kontakta Skånska Dagbladet, växeln, 040-6605500 |
Postadress: Box 165, 201 21 MALMÖ |
Besöksadress: Östergatan 11 |
Kontakta Skånskans journalister. |
Tipsa Skånska Dagbladet |
Skicka insändare |
Prenumerationsärenden |
Annonsera i Skånska Dagbladet och på Skånskan.se |
Om cookies
Tipsa en vän
Läs hela tidningen i din dator
Klicka här för att spela ordspelet
