Men framför allt: Beslutet att spela i innebandyns elitserie visar att superproffset Henke vågar göra det han tycker är roligt. Att han samtidigt bidrar till att höja underhållningsvärdet inom innebandysporten genom att bjuda på sig själv – och därmed riskera prestigeförlust – är en extra bonus som jag bara måste applådera.

Den stora frågan i samband med söndagens hypade bottenmatch (!) i innebandyns svenska superliga – en bottenmatch som lockade media från hela landet och hela 1968 entusiastiska åskådare – var förstås: Duger Henrik Larsson eller är alltihop bara en sällsynt smart PR-kupp?

Svaret kom redan i Larssons första byte. Jodå, han duger. Henke visade som väntat upp en alldeles utmärkt speluppfattning, var hela tiden spelbar och tog smarta löpningar. Dessutom visade han sig vara en ypperlig passningsspelare även i den här sporten. På sex minuters speltid, av 60 möjliga plus ett par minuters förlängning, hann han med att sätta tuff press på motståndarlagets backar, sätta ett par klockrena smörpass som så när blev målgivande samt skapa en egen målchans.

Det var som jag trodde; en spelare som visat världsklass inom fotbollen och som fortfarande dominerar hemma i allsvenskan, kan förstås göra viss nytta utan att det ska innebära någon diss mot innebandysporten.

Det som han kunde kritiseras för efter matchen var klubbtekniken. Henke behärskar till exempel inte den numera berömda ”zorrofinten”, men som jag ser det är det kanske lika bra det, för det var inte mycket konstruktivt som kom fram ur de zorrofinter som gjordes i den här matchen...

Sanningen är väl dessutom att det fanns spelare ute på planen som gjorde betydligt fler missar än vad Henke gjorde. Det är förmodligen också därför FC Helsingborg ligger i botten av tabellen.
PR-kupp? Tja, det var det förstås också. Matchen lockade storpublik och TV4 fick lägga stora pengar på att dirigera om sina styrkor för att kunna bevaka matchen. Men varför inte?

Som jag ser det är innebandy en kraftigt underskattad publiksport, åtminstone live – den gör sig inte lika bra i teve. Det är fart och fläkt, bra action alltså, och när det dessutom blir riktigt spännande som i söndagens match är det utmärkt idrottsunderhållning som lätt klår vilken allsvensk fotbollsmatch som helst med exempelvis Ljungskile på den ena planhalvan.

Henrik Larssons innebandysatsning var det bästa som kunde hända sporten. Aktiva finns redan i massor, internationellt är Sverige en ledande nation – men publik och media har inte riktigt hängt med. Så: Bra gjort, Henke. Sedan kan sportens egen svårflirtade expertis snacka bäst den vill. Redan den här debutdagen var det ytterst nära att en viss Niklas Jihde fått agera sargvakt i Idrottens Hus på grund av att han baissade Henkes möjligheter att bli målskytt.

Framtiden? Tja, det är förstås stor skillnad på att vara stjärna på fotbollsplanen och ”rollspelare” i innebandy. Självklart kommer Larsson även framöver, så länge kroppen och motivationen håller, att fokusera på fotboll. Men om han orkar, vill och hinner varva med spel i FCH så ska ingen kritisera honom för det. Snarare tvärtom i så fall.