Krönikan: Fri åsiktsbildning och debatt borde vara politikens själva nerv och livskraft. Men icke så.

Trångt. Författarna Salman Rushdie och Roberto Saviano var i Sverige och tala om hur de blivit förföljda för att de offentligt vågat framföra sina kritiska synpunkter. Rushdie för kritiken av en bigott muslimsk tro och Saviano för att han avslöjat den italienska Camorrans maktstruktur och illgärningar. Båda har blivit hotade till livet och de var i här för att slå ett slag för yttrandefriheten i världen.
Tyvärr kände författarna inte till de verkliga förhållandena i Sverige. Då hade de kunnat rikta ett mera kritiskt budskap även till oss. Vi tror nog att vi kan stå där som äppelkindade banerförare för den stora yttrandefriheten. Men yttrandefriheten sitter numera trångt även i Sverige. Många kan vittna om hur inopportunt det kan vara att yttra sig kritiskt om förhållanden på arbetsplatsen och särskilt om chefer och överordnade.
Gör man detta, kan man ofta räkna med att bli mobbad och eftersatt i löneutvecklingen. Arbetsgivarna har fått tillbaka sitt gamla vapen, att använda lönen som disciplineringsredskap. Fackföreningarna har, i den allmänna individualismens tecken, gått med på individuell lönesättning och lämnat kollektivismen, vilket varit deras styrka i 100 år.

Fri åsiktsbildning och debatt borde vara politikens själva nerv och livskraft. Men icke så. Tvärtom, är det partiledningarnas hegemoni som gäller. Den som är allt för kritisk – lite kan vara klädsamt– får räkna med att bli utsatt för övertalning och hårt tryck för att rätta in sig i ledet. Eller så blir de sidsteppade och hamnar ute i kylan – karriären är slut. Vi har nyligen fått vittnesmål om detta, till exempel vad gäller FRA-lagen, fildelningen och EU-konstitutionen.
Sedan kyrkan skildes från staten, tror vi kanske att religion och politik inte längre hör ihop. Men så är det ingalunda. Politiker och politiken sitter kvar på alla beslutande nivåer i kyrkans organisation: kyrkomötet, kyrkostyrelsen, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen, kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Varför denna politiska infiltration i kyrkans organisation? Det ska väl signalera att de representerar folket och demokratin. Även i kyrkan sker den politiska disciplineringen. Att tänka rätt är större än att tänka fritt.

Detta kan i vardagen vara en smygande process, som är svår att sätta fingret på. Men i tider då stora frågor kommer på dagordningen, är det lättare att se. Vi har striden kring kvinnliga präster, vilken förlorades av de ortodoxa. Sedan dess har kvinnoprästmotståndarna blivit jagade, om inte med hugg och slag, så med utfrysning och bestraffning. De är nu ett utdöende släkte långt ute i kylan.
Nu har vi nästa stora fråga, som skär igenom församlingarna, professionen och folket. Bland politikens överstepräster råder nästan total enighet. Vilken fråga tror ni jag tänker på? Jo, naturligtvis den om homosexuella ska få vigas i kyrkan. De politiker som är kritiska är utmanövrerade och kan inte göra mycket motstånd. Deras åsikter nonchaleras och de blir exkluderade.

I kyrkans organisation är det ännu inte lika monolitiskt som i riksdagen. Men här arbetar disciplineringen för fullt. Det politiskt och religiöst korrekta är att homosexuella givetvis ska få vigas i kyrkan. De som är kritiska gör klokt i att hålla tyst om de inte ska råka illa ut. Förhållandena påminner om hur det kan vara i politiska sekter: antingen är du med oss eller mot oss.
Inför prästvigningen blir kandidaterna tillfrågade om sin inställning till homoäktenskap och vigsel av samkönade par. De som inte svarar rätt ligger illa till och kommer att exkluderas. Samma är det med tillsättningar av kyrkoherdar, andra präster och biskopar. Alla blir tillfrågade och det gäller att svara rätt, annars blir det ingen tjänst. De präster som offentligt varit kritiska – till exempel skrivit på protestlistan – har blivit mobbade och fått det svårt i den kyrkliga gemenskapen.
Reinfeldt och andra riksdagspolitiken vet att deras folk, på kyrkomötet, kommer att genomdriva beslutet om könsneutrala vigslar i kyrkan. Alliansen av de eftergivna bögkramarna: politiker, präster, kulturelit, mediefolk och gaylobbyn är välorganiserade (med bas i Stockholm). De kommer att genomdriva sin vilja över huvudet på folket. Och "de toleranta" blir de mest intoleranta mot dissidenterna.
Alf Ronnby