Under ett par veckor i höstas diskuterades den svenska deckarens kvalitet intensivt. Visst är det lätt att slå ner på det som är dåligt men å andra sidan finns det mycket som är riktigt, riktigt bra också. Till det hör utan tvekan Johan Theorins Nattfåk som ju också fick Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare. Extra bra passar den dessutom till jul. Det är då de döda samlas på bokens fyrvaktargård för att fira jul. Alltmedan snön och dimman lägger sig över Öland.
Minst lika ruggigt är det i Åsa Larssons Till dess din vrede upphör. Det första kapitlet tar bokstavligt tala andan ur läsaren och sedan fortsätter det i en fantastisk blandning av välfångad miljö och tragiska människoöden.
Och så finns då Arne Dahl (eller Jan Arnald som han egentligen heter). Böckerna om hans A-grupp skulle bara bli tio men årets bok heter Elva och är definitivt en av de mest annorlunda deckare jag läst. A-gruppen samlas på en gammal herrgård långt ute i obygden och läser egenförfattade berättelser för varandra samtidigt som det verkar som de själva hamnat mitt i en riktigt komplicerad gåta.

Under ett par veckor i höstas diskuterades den svenska deckarens kvalitet intensivt. Visst är det lätt att slå ner på det som är dåligt men å andra sidan finns det mycket som är riktigt, riktigt bra också. Till det hör utan tvekan Johan Theorins Nattfåk som ju också fick Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare. Extra bra passar den dessutom till jul. Det är då de döda samlas på bokens fyrvaktargård för att fira jul. Alltmedan snön och dimman lägger sig över Öland.
Minst lika ruggigt är det i Åsa Larssons Till dess din vrede upphör. Det första kapitlet tar bokstavligt tala andan ur läsaren och sedan fortsätter det i en fantastisk blandning av välfångad miljö och tragiska människoöden.
Och så finns då Arne Dahl (eller Jan Arnald som han egentligen heter). Böckerna om hans A-grupp skulle bara bli tio men årets bok heter Elva och är definitivt en av de mest annorlunda deckare jag läst. A-gruppen samlas på en gammal herrgård långt ute i obygden och läser egenförfattade berättelser för varandra samtidigt som det verkar som de själva hamnat mitt i en riktigt komplicerad gåta.

Retrodeckare
I Jan Arnalds Elva anar man en hel del inspiration från pusseldeckarnas pusseldeckare – Tio små negerpojkar. Och tittar man på året utgivning av deckare kan man ana sig till en liten retrotrend. Ingredienser från pusseldeckare används men i modern miljö. Bäst lyckas norska Anne Holt som i 1222 över havet äntligen låter läsarna träffa Hanne Wilhelmsen igen. Hanne är numera förlamad och rullstolsburen och mer människoskygg än vanligt. När hon blir instormad 1222 meter över havet på ett norskt högfjällshotell och en mördare går lös visar hon att hon fortfarande kan lösa mordgåtor.
Även svenska Anna Jansson leker på ett mycket lyckat sätt med Tio små negerpojkar-konceptet. I Inte ens det förflutna blir grupp kvinnor bli fast på Gotska Sandön när det blåser upp till storm. En av dem är en mördare och börjar ta livet av den ena gruppmedlemmen efter den andra. En av kvinnorna i gruppen är naturligtvis Anna Janssons poliskommissarie Maria Wern och tur är väl det.

Nykomlingar
Årets bästa debutant är utan tvekan irländska Tana French. Hennes Till skogs är nog den bästa polisroman jag läst på mycket länge. En klassisk historia om ett gammalt brott som kopplas till ett nytt brott och två poliser med ett komplicerat förhållande till varandra och till brotten de utreder. I Tana French händer blir detta en av årets mest suggestiva och överraskande läsupplevelser. Till skogs kommer dessutom i pocket nu i mitten av december.
En svensk debutant som också har gjort ett starkt intryck är DN-journalisten Ingrid Hedström. I Lärarinnan från Villette tar hon den svenska deckaren utanför Sveriges gränser. En omtyckt lärarinna blir ihjälkörd i den lilla staden Villette och när undersökningsdomaren Martine Poirot börjar undersöka dödsfallet kommer hon oroväckande hemligheter på spåren.

Nära verkligheten
Kriminalromanen har gjort sig bra som kritisk samhällspegel i Sverige ända sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö visade vägen på 60- och 70-talet. I år har jag läst flera riktigt bra svenska kriminalromaner som ligger mycket nära en minst sagt skrämmande verkligheten.
Katarina Wennstam har övergett reportageboken för thrillerns form men bibehåller engagemanget. I Dödergök handlar det om kvinnomisshandel och poliser som håller varandra om ryggen. Upprörande, välbalanserat och spännande.
Journalisterna Nuri Kino och Jenny Nordlund är debutanter inom genren och i sin Den motvillige journalisten – Välgörarna använder de sig av verkliga avslöjanden om mygel inom välgörenhetsbranschen. Skarpt, kritiskt, roligt och med en huvudperson som man gärna vill se mer av.

Ständigt dessa britter
Det går inte att undvika. Ska jag tipsa om bra deckarupplevelser blir Storbritannienavsnitt alltid långt. Så också i år där Ian Rankin i Rebus sista fall passar på att låta sin trotjänare kriminalkommissarie John Rebus gå i pension. Hans sista mordutredning blir mordet på en rysk poet. Det här är en fängslande och annorlunda Rebushistoria och det är bara att hålla tummarna för att det inte är den sista..
Reginald Hill har i år tillfälligt lämnat sitt radarpar Andy Dalziel och Peter Pascoe. I Främlingars hus får vi istället lära känna det australiensiska mattesnillet Samantha Flood och den spanska teologen Miguel Madero. När de av en slump (?) träffas i den lilla byn Illthwaite släpps ondskan verkligen loss på den engelska landsbygden. Rysligt, bra och mycket engelskt.
I Anne Cleeves Vita nätter är poliskommissarie Jimmy Perez på Shetlandsöarna tillbaka. En man hittas mördad i en gammal sjöbod i den lilla byn Biddista. Ingen tycks veta vem mannen är men mordet rör ändå upp gammalt groll i byn. I Vita nätter tillåts man vila i både miljöer och människor samtidigt som Ann Cleeves aldrig idylliserar ö-livet.
Och så har vi naturligtvis min stora favorit Denise Mina som fortsätter att skriva om den småknubbiga och stridbara journalisten Paddy Meehan. Årets bok heter Sista andetaget. Det här är en sträckläsare som kokar av personlighet, självironi och feministisk styrka.

Även Tyskland kan
I Tyskland gillar man svenska deckare och i Sverige ser vi allt mer av spännande tyska deckarförfattare. Gisa Klönnes Dolt under isen och prisade Andrea Schenkels Mordbyn tillhör årets tyska höjdpunkter. I Dolt under isen hamnar en deprimerad och sjukskriven tysk polis i Kanada när hon försöker ta reda på vad som hänt en gammal klasskamrat och i Mordbyn berättas historien om ett verkligt mord på en hel familj i den lilla tyska byn Einhausen.

Andra sidan Atlanten
Även på andra sidan Atlanten skrivs de bra deckare. I Laura Lippmans Vad de döda vet försvinner tonårssystrarna Heather och Bethany spårlöst 1975. Trettio år senare grips en kvinna efter en bilolycka. I förhör med polisen hävdar hon att hon är den försvunna Heather. Det här är en berättelse i behagligt tempo och med en mycket klurig intrig.
Kanadensiska Giles Blunt har aldrig slagit riktigt stort i Sverige men fortsätter att skriva lågmält och känsloladdat från den iskalla miljön i Algonquin Bay i norra Kanada. Årets När du läser detta är riktigt, riktigt tung och mörk men också drabbande bra.

Nya länder
Jag har fått vidga mina geografiska deckarvyer rejält i år. Så väl Australien som Sydafrika har tagit stor plats bland årets läsupplevelser. Australiensiska Peter Temples Mörk kust är en klassisk polisroman med en intressant inblick i det australiensiska samhället och med fokus på fördomar och korruption.
Sydafrikanska Deon Meyer skriver i Död i gryningen hårdkokt men också känsloladdat om en mordutredare på dekis som blir inblandad i något riktigt stort när han får i uppdrag att hitta ett försvunnet testamente. Trots allt blod är det här en gripande och kärleksfull historia.

Roligast
Rolig och bitsk har han alltid varit den före detta polisprofessorn Leif G W Persson. Men i Den som dödar draken slår han alla rekord när han låter sin fördomsfulla, mansgrisiga kriminalkommissarie Evert Bäckström få breda ut sig ordentligt. Beskrivningen av utredningen av mordet på alkoholisten Kalle Danielsson är kanske inte Leif G W bästa vad gäller samhällskritik men definitivt vad gäller underhållning!

Plånboksvänlig pocket
Den billigaste upplevelsen av alla finns naturligtvis i en pocketbok. Och, även här kan man satsa på Leif G W Persson. Hans tre första kriminalromaner Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna har kommit i snygga nyutgåvor i år.
Annat bra i pocket är I de dödas namn av Ian Rankin, Tröstaren av Karin Wahlberg, Ingenting är heligt av Dennis Lehane, Mörk flod av Jess Walters, Skumtimmen av Johan Theorin, Himmelsöga av Arne Dahl, Snabba cash av Jens Lapidus, Innan döden kom av Elizabeth George och Där tvivlet gror av Thomas H Cook. För att bara nämna några.