Igår presenterades Lavalutredningen. Förslagen är fullständigt oacceptabla. Blir de verklighet, inskränks strejkrätten och vi får laglig diskriminering i Sverige.

Strejkrätt. Utredningens föreslag innebär att samma villkor inte ska gälla för svenska företag som har verksamhet i Sverige som för utländska företag (från andra EU-länder) som har tillfällig verksamhet i Sverige. För utländska arbetare gäller endast miniminivåerna i Sverige, och inte exempelvis de faktiska löner som svenska arbetare har. Denna möjlighet till diskriminering skrivs in i lag.

Av detta följer att konflikträtten inskränks. Fackföreningar får endast rätt att kräva att företag från andra EU-länder uppfyller minimivillkoren i de svenska kollektivavtalen, detta kallas den hårda kärnan. Och detta först efter att fackföreningen bevisat att företaget inte har minst lika bra villkor i avtalet från hemlandet som de svenska avtalens minimivillkor, vilket blir svårt eftersom fackföreningarnas kontrollverktyg är tecknandet av svenskt kollektivavtal.

En annan effekt av detta är att förmåner som anses ligga utanför den hårda kärnan inte gäller för dessa utländska arbetare. Ett exempel är svenska olycksfallsförsäkringar och andra förmåner som är standard i svenska avtal, men som alltså inte kommer att kunna krävas av dessa utländska företag. Lägg därtill formuleringarna om, att den utländska arbetsgivaren endast behöver leva upp till miniminivåer i avtal som finns inom branschen, och vi får, med arbetsrättsjuristen Kurt Junesjös ord, "avtalsshopping", där de billigare avtalen tränger ut de dyrare. På Byggnads arbetsplatser betyder det, påpekar Junesjö, att den utländska arbetsgivaren kan hänvisa till minimilönen för Teknikavtalet-Metall som är 91,50 kronor i timmen, istället för Byggavtalet som är 124 kronor i timmen.

Förslaget leder till löne- och villkorsdumpning, samtidigt som fackföreningarna bakbinds. Svensk arbetarrörelse kan inte acceptera, att staten i lag förbjuder facklig solidaritet. Att LO-ledningen, även om den uttalar kritik, säger att "förslaget är ett steg i rätt riktning" är sålunda ofattbart.

Socialdemokraterna är lika flata. Visserligen kan de inte göra särskilt mycket med nuvarande majoritetsförhållande i riksdagen. Men för så sent som för två veckor sedan satt socialdemokraterna med triumf på hand. De hade då möjligheten att skjuta upp ratificeringen av Lissabonfördraget tills efter att Lavalutredningen var klar, såsom LO-kongressen krävt. Med Lissabonfördraget kvar på spelplanen, hade Mona Sahlin kunnat gå till regeringen och förklara, att borgfreden om EU bryts om inskränkningar av strejkrätten genomförs.

Det skulle även ha skickat signaler till Bryssel. Grundproblemet är nämligen inte regeringen, utan EU och det faktum att vi inte längre är herrar i vårt eget hus. Jurister i Bryssel bestämmer över våra huvuden, på ett sätt som avskaffar demokratiskt beslutsfattande inom stora politikområden.

Men samtidigt är Brysselbyråkratin inte okänslig för opinionsläget. När socialdemokraterna tog bort Lissabonfördraget från spelplanen, försvagades visserligen arbetarrörelsens förhandlingsposition. Men det hindrar inte att socialdemokraterna skulle kunna göra klart för EU och för regeringen, att på svensk arbetsmarknad gäller svenska avtal och att vi inte accepterar att EG-domstolen inskränker svensk strejkrätt. Arbetarrörelsen bör rentav öppna för ett svenskt utträde ur Europeiska unionen om inte kraven hörsammas. Strejkrätten och de fackliga rättigheterna är viktigare än EU-medlemskapet.
Tony Johansson