LEDAREN. Efter FRA och Ipred väntar ytterligare en integritetsdebatt för regeringen. Precis som de tidigare debatterna rör det sig även denna gång om en lag som man "ärvt" från socialdemokraterna.


Datalagring. Som justitieminister var Thomas Bodström ledande i att driva fram datalagringsdirektivet på EU-nivå och redan då hördes högljudd kritik mot att förslaget var alltför integritetskränkande. I korthet bygger direktivet på att information om alla telefonsamtal måste sparas i minst ett halvår för polisens åtkomst. När det nu ska implementeras i Sverige är förslaget i stället ett år och polisen lobbar för en längre tid.
Integritetsaspekterna av förslaget är naturligtvis viktiga att beakta, men riskerar tyvärr att tränga ut den minst lika viktiga debatten om huruvida övervakningssamhället är effektivt och ekonomiskt försvarbart. Kameraövervakning, hemlig telefonavlyssning, buggning, FRA etc. kostar varje år samhället miljardtals kronor och det nya datalagringsdirektivet är inget undantag. Lågt räknat beräknar teleoperatörerna att deras kostnad för att kunna lagra all denna information kommer att landa på mellan 900 miljoner och 1,4 miljarder kronor beroende på om man väljer att lagra ett halvår eller ett år. Vill man lagra längre tid än så ökar naturligtvis kostnaden än mer.
Om man jämför de kostnaderna med polisens årliga budget på 17 miljarder så förstår man att det inte är några småsummor det rör sig om. Polisen bedriver lobbying för direktivet och ser gärna att man förlänger lagringstiderna till flera år. Riktigt lika benägna hade man knappast varit om man själva hade fått stå för kostnaden i stället för att, som lagförslaget lyder, tvinga teleoperatörerna att utföra arbetet utan ersättning. Såväl politiker som polisen agerar som om datalagringen är en gratis lunch. Tyvärr existerar det ingen sådan och i slutändan blir det vi kunder som får stå för notan.
Som om det inte vore nog att operatörerna tvingas lagra all information så finns det även krav på dygnet-runt-beredskap för att lämna ut uppgifter när de brottsbekämpande myndigheterna kallar. Tyvärr analyserar utredning inte vad alla dessa pålagor kan få för konsekvenser för telemarknaden, men redan nu varnas det för att många mindre företag inte kommer att klara alla de nya kostnaderna. Det gäller speciellt små IP-telefonibolag som saknar bemanning under dygnets alla timmar. Att anställa nytt för att man någon gång ibland kanske tvingas lämna ut uppgifter på obekväma tider är knappast ett alternativ.
Avslutningsvis kan man ställa sig frågan hur pass mycket integritetsfrågorna verkligen påverkar opinionens stöd för regeringen. Ungefär som med miljöfrågorna minskar betydelsen troligen rätt markant med den ekonomiska krisen då "tyngre" frågor kommer upp på dagordningen. När folk oroar sig för jobben och sin inkomst blir integriteten inte särskilt viktig.
Dock finns det en växande grupp som ser frågorna som aktuella. Inte minst är det ett resultat av en allt större konsensus i de klassiska höger-vänster-frågorna. Inom riksdagspartierna finns det inga som på allvar ifrågasätter vare sig det ekonomiska systemet eller de generella välfärdssystemen. Politiken är dock beroende av motsättningar och så länge de saknas kommer väljarna tvinga fram nya konfliktlinjer. Såväl Sverigedemokraternas framgångar som Piratpartiets explosionsartade tillväxt är i grunden symptom på att de etablerade politikerna misslyckats med att finna några nya stora frågor för framtiden.


Bildtext: EU:s datalagringsdirektiv kan bli en dyr affär för i sista hand de vanliga skattebetalarna. Kravet på att operatörsföretag skall lagra uppgifter om data- och telefontrafik kan kosta mer än en miljard kronor.