Socialdemokraterna och oppositionens övertag minskar. Det tycks som om väljarna har glömt ojämlikheten som följer av borgarnas politik i spåren av finanskrisen.

Opinion. Avståndet mellan blocken minskar. Sedan september i år har gapet minskat från 15 procentenheter och är nu 7,2 procentenheter. Socialdemokraterna ligger på 37,1 procentenheter – den lägsta noteringen sedan oktober 2006. Sverigedemokraterna når sin högsta siffra någonsin – 4,5 procentenheter och i Skåne är siffrorna så höga som 10 procent. Framförallt är det manliga LO-medlemmar som vänder sig till Sverigedemokraterna. Endast fyra av tio tror enligt en undersökning på en rödgrön koalition. Det blev med andra ord inte samma effekt för oppositionen att gå ut med sitt samarbete som det blev när borgarna badade i tunnor och förkunnande sin allians för Sverige.

Detta beror på flera saker och troligtvis inte på oppositionens uteblivna tunnbad. För det första är ett rödgrönt samarbete ingen nyhet. Det är nog snarare en självklarhet numera. Vem minns inte Carl Bildts nedsättande ord om den rödgröna röran eller diskussionerna efter valet 2002 om huruvida miljöpartiet och vänsterpartiet skulle få några regeringsposter? Man måste fråga sig varför det inte skulle fungera nu? För det andra rådde en del turbulens när Mona Sahlin först gick ut och proklamerade ett samarbete med miljöpartiet för att, en tid senare, meddela att även vänsterpartiet var med i båten. I samband med det målades en konflikt upp i oppositionen som fick dem att framstå som vacklande och svaga. Osäkra och oeniga till skillnad från den sittande regeringen. Till det ska läggas den skepsis om finns inför att ha vänsterpartiet i regeringen. Varför nu detta skulle vara en sådan orimlighet. Men det klart – de var ju en gång i tiden kommunister – för så länge sedan att man knappt minns när k:et försvann förvisso – men ändå. Oron är obefogad skulle jag vilja påstå. Tillsammans har ju Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i själva verket redan samarbetat under flera år när Socialdemokraterna hade regeringsmakt. Jag är övertygad om att det kommer att gå alldeles utmärkt den här gången också. Även om oppositionens samarbete inte har nyhetens behag.

För borgarnas samarbete var en nyhet. Tidigare samarbete mellan de borgerliga hade allt som oftast slutat i oenighet. Att de borgerliga då i god tid före valet kunde presentera sin idé om regerande var något unikt i svensk politik. Dessutom var det mer eller mindre stående budskapet i media att det fanns ett behov av förnyelse och förändring. Att förändring i sig var något bra. Och visst fick Sverige förändring. Det blev dyrare att vara med i a-kassan, privatiseringsivern tog fart och socialförsäkringssystemet försämrades kraftigt. Allt under mantrat – "det ska löna sig att arbeta". De som har arbete har fått de bättre och de som är emellan arbete eller är sjuka har fått det sämre. Till det ska läggas det nya övervakningssamhället med FRA- och IPRED-lagstiftning. Inte kan väl dessa reformer redan har fallit i glömska? För den som inte vill sko sig på arbetslösas och sjukas bekostnad kan det minskade övertaget för oppositionen vara svårt att begripa. Det tycks som om finanskrisen och den oro som bottnar i den hittills har gynnat borgarna. Det avgörande utslaget borde dock bero på hur borgarna hanterar den arbetslöshet som kommer ur krisen. För nu behövs en politik som skapar arbetstillfällen istället för en politik som vill låta var person vara sin egen lyckas smed. Var man vet att en sådan politik sällan kommer från borgerligt håll. En sådan politik kommer från Socialdemokraterna.

Anna-Lena Hogerud

anna-lena.hogerud@skd.se