@$:Rätten till vår död

KRÖNIKAN. Varför skall människor plågas i onödan och under kanske lång tid när de skulle kunna få ett värdigt slut genom assisterat självmord. Det är dags att politikerna tar tag i den kontroversiella frågan om dödshjälp.



Liv och död. Till och från dyker frågan om dödshjälp upp i debatten. Riktigt het var den framförallt i slutet av 1970-talet då författarinnan Berit Hedeby hjälpte den svårt handikappade Sven Erik Handberg att dö.
Nu är frågan uppe på bordet igen, dels med anledning av en TV-dokumentär om den brittiske 59-årige professorn Craig Ewerts dödsprocess på en schweizisk självmordsklinik, dels efter att den folkpartistiske riksdagsledamoten Eva Flyborg väckt en riksdagsmotion i frågan och bjudit in företrädare från andra partier att bilda ett nätverk för rätten att ta sitt eget liv.
Debatten blev omedelbart hätsk och i grunden rätt förutsägbar. TV-mannen Siewert Öholm har exempelvis myntat uttrycket "Flyborgs självmordsassistenter" om de som skulle assistera vid dödshjälp.
Det enda vi vet med säkerhet om människans liv är att vi alla någon gång skall dö. Någonstans innerst inne ligger den frågan alltid och gnager inom oss, kanske mindre frågan om när eftersom vi så länge vi är friska har hoppet om att kunna leva ett normallångt liv, men vi oroas för om vår död skall ske efter ett svårt och långvarigt lidande.
Vi människor berör sällan döden och undantränger dödskampens verklighet. Helst vill vi tro att det går snabbt och smärtfritt, men det är ett faktum att dödskampen ofta är både lång och fylld av plågor, ett ovärdigt slut som många önskar att de hade rätten att förkorta genom ett självständigt och välövervägt beslut.
Någonstans i bakgrunden spökar religiösa uppfattningar. Justitiekanslern Göran Lambertz som skrev ett inlägg i ämnet i veckan har helt rätt när han hävdar att religionens syn på dödshjälp som något syndigt har fått prägla debatten. Att just Siewert Öholm, med sin bakgrund i frikyrkorörelsen, går upp i falsett i sitt angrepp på Eva Flyborg är knappast en slump. Religionen har historiskt haft ett komplicerat förhållande till döden, ibland till och med predikat önskan om död åt dess fiender.
Själv har jag en bild av att religiösa människor är de som har svårast att hantera insikten om sin egen död eftersom de under sitt liv hängt upp sin livssyn på den i mitt tycke vidskepliga förhoppningen om ett väntande himmelrike. Vi som är icke troende har möjligen lättare att konfrontera tankarna kring döden eftersom vi inser att livet måste levas här och nu. Det finns bara ett hitom, inget bortom vår död.
Det finns två huvudinvändningar mot dödshjälp, euthanasi. Den ena är att vårdpersonal, vars etik bygger på att rädda liv, inte skall tvingas medverka till att ta liv.
I sak är det en något irrelevant ståndpunkt eftersom vi i praktiken har passiv dödshjälp, ibland på ett sätt som tangerar aktiv dödshjälp. Med viss rätt kan också abortmotståndare hävda att aborter när fostret nått långt i sin utveckling innebär ett tagande av liv.
Givetvis skall inga inom vården tvingas till att deltaga i assisterade självmord. Men det skulle knappast vara omöjligt hitta personer som är beredd att göra denna som jag ser det i grunden medmänskliga handling, ofta kanske dessutom med hjälp av nära anhöriga.
Det finns också goda möjligheter att skapa en organisation som gör att den som fattar beslut om att få begå assisterat självmord gör det efter noga övervägande. Beslutet kan behöva bekräftas vid ett antal tillfällen, ske under närvaro av opartiska vittnen och bygga på ingående samtal med psykologisk expertis. Dessutom bör villkoret vara att det handlar om svår och obotlig sjukdom, inte allmän livsleda.
Den andra invändningen är att införande av aktiv dödshjälp skulle innebära en reducering av människovärdet. En fara som utmålas är att det skulle sänka handikappades och svårt sjukas människovärde och till och med utgöra en press på dem att mot sin innersta vilja uttrycka en önskan om dödshjälp.
Inte heller den invändningen känns verklighetsförankrad. Med en ständigt levande etisk debatt så tror jag sådana opinionsyttringar skulle kvävas i sin linda.
Även om frågan om dödshjälp är kontroversiell och väcker starka känslor så är den så viktig att den förtjänar att seriöst bli utredd. Dock bör det ske utan inblandning av religiösa tankemönster men utifrån grundläggande värderingar om humanitet och respekt för den enskilde individens okränkbara rätt över sitt eget liv.
Lars J Eriksson