Varför kan inte en spelare älska en klubb?

2 JANUARI 2009 16.30

Nu skrivs bokstavligt talat sista kapitlet i min fotbollskarriär.
För första gången i mitt snart 35-åriga liv är jag från och med januari arbetssökande.
Vilken förbannat märklig känsla.

Har faktiskt inte riktigt fattat det ännu och det kommer nog att dröja innan jag gör det.

Jag har väntat med att skriva denna text tills jag var helt klar över vad jag ville med min fotbollsframtid och nu är det därför dags att fortsätta detta bokslut över min himmelsblå fotbollsspelarkarriär.

I våras kom otippat och ovälkommet benbrottet, något som det skrivits ganska mycket om även av mig och ni som följt mina texter vet vilken mindre rolig situation det var för mig.

Jag minns något som alla benbrytartyper därute känner till och det är att det gör förfärligt ONT att bryta ett av kroppens starkaste ben.
Det gjorde ont när jag i sömnen gjorde en kanonpassning och därmed reflexmässigt spratt till med mitt gipsade ben, det gjorde ont när jag i träning skulle stödja på det, det gjorde ont att sitta på läktaren och se sitt lag lida utan att kunna hjälpa till och det gjorde ont nu i höstas när tränarna som bekant valde att inte ge mig nytt kontrakt.

Det blev visst litet rabalder i och med det beskedet om jag inte minns fel.

På kansliet berättade de att det ringde samt mailade massor av arga supportrar och en reporter på Sydsvenskan sa att de sällan haft så många ilskna kommentarer på en text förut. Det kändes smickrande såklart det måste jag erkänna. Vilket stöd! Många människor har även kommit fram till mig på stan med vänliga ord och tackat för min insats i MFF vilket naturligtvis gjort mig väldigt glad. Alla vill vi ju uppskattas för det vi gör.

Själv höll jag en ganska låg profil.

Jag uttalade att jag accepterat deras beslut men var lite besviken över att de inte talat med mig personligen och förklarat deras tankegångar. Jag sa också att det kändes bittert att inte få avsluta på ett värdigare sätt.

Det med tränarkontakten står jag fortfarande för och jag tycker det är rätt märkligt att de inte tar det personligen med en så rutinerad och erfaren spelare som jag.

Bittert att inte få avsluta bättre var det också men det berodde ju på skadan och det är en annan sak än att JAG var bitter. Det sa jag aldrig och det är jag inte heller.

Som alla säkert förstått genom åren och kanske än mer nu är att mitt hjärta klappar för himmelsblått. Jag kommer alltid att bära Malmö FF inom mig.

Därför har det varit konstigt att sitta vid sidan av, eller som motpart egentligen, och följa debatten i media om hur klubben sköter sina spelaraffärer och tar hand om sina egna.

Man var förmodligen inte förberedd på vad det i dag betyder för supportrarna när det handlar om spelare som skolats i de egna ungdomsleden. Särskilt inte om det är gamla rävar som gjort 11 säsonger och över 300 matcher i föreningen.

Det är ju tyvärr inte så vanligt att spelare gör så många år i dagens storklubbar. Därför tror jag att det tog hus i helvete bland dem som själva varit MFF:are under lång tid och behöver den igenkänningsfaktorn.

Det blev en olycklig badwill för klubben på grund av detta men så blåser det ju också alltid hårt på toppen och man lär sig säkert av misstagen och gör inte om dem om en sisådär 12-13 år när Danne slutar.

Jag har också sedan jag fick beskedet funderat över min eventuella fotbollsframtid. Det kändes ju som att jag hade mer att ge men skulle jag verkligen avsluta min karriär i en annan klubbadress? Jag var osäker.

Telefonen ringde ganska snart efter och jag hade några mycket trevliga samtal med Janne Andersson från HBK som är otroligt mycket mer sympatisk än han verkar när man ser honom från motståndarlaget under matcherna, he he. Vinnarskalle eller??

Träffade också min gamle kollega och nuvarande klubbdirektören i TFF, den genomsympatiske MFF-legenden Lasse Larsson. Vi hade också ett givande samtal och jag åkte hem och likt professor Baltazaar funderade och funderade och funderade.

Å ena sidan kände jag att det fanns mer att ge på elitnivå.

Å andra sidan skulle det innebära att spela och avsluta karriären i en annan svensk klubb.

Efter mycket grubbel och många samtal med min familj kom jag till sist fram till att det var dags att lägga skorna på den berömda hyllan.

Varför kan inte en spelare älska en klubb?

Som supporter förstår man säkert hur jag känner mig och nu när beslutet är taget känns det faktiskt bra.
Framtiden är ett tomt blad som väntar på att fyllas i.
Det känns både spännande och skrämmande.

Jag gläds åt vad jag hunnit med genom åren.
Allt jag nämnde i förra texten till exempel och mycket som hänt sedan jag kom hem för knappt 4 år sen.
2005 blev jag nämligen som bekant en hemvändare efter 8 år i olika utländska ligor.

Jag minns att jag redan 2001 när jag var i Aalborg hade fått ett oerhört smickrande brev med en massa påskrifter om att återvända till MFF och det var ett varmt välkomnande som mötte mig när det nu blev av 4 år senare. Något som verkligen etsat sig fast och som delvis påverkat mitt beslut om framtiden.

Kom efter ett 6 veckor långt träningsuppehåll hem till MFF den 1:a juli och spelade min första match fyra dagar senare. Naturligtvis inte optimalt med tanke på hur ens form är efter lång matchfrånvaro men jag har uppfostrats till att göra som tränaren säger och då är det svårt att göra en så kallad Litmanen och bara spela när man själv är på topp. (Nu får man väl en bindgalen kniv-finne efter sig men jag tycker Jari är en både fantastisk fotbollsspelare och fin kille trots att han sparade på krutet ibland. Puh!)

Sen var väl kanske 2005 inte världens bästa år men vem vill minnas det så det gör vi inte...
Året därpå kom Åkeby och vi tränade styrketräning som aldrig förr. En annan gång ska jag kommentera den svenska försäsongen grundligt men inte i dag, utan kallt konstatera att även 2006 var att glömma fortare än kvickt.

Under försäsongen 2007, på samma läger som jag började plita ihop texter för hemsidan faktiskt, fick jag förslaget eller frågan om att spela mittback och det skulle visa sig vara helt rätt för mig.

Jag kände mig lugn och trygg och min vid det laget stora erfarenhet var viktig för mig när det gällde att hitta rätt i positionerna. Efter så många års fotbollsspelande kunde jag använda min rutin till att läsa spelet och använda en del tjuvnyp jag lärt mig till att vinna nickdueller mot längre motståndare (d v s alla). Vi i fyrbackslinjen fungerade väldigt bra ihop och Sankan i målet var säkerheten själv och med ett par omgångar kvar hade vi släppt in minst mål i Allsvenskan.

Det var otroligt skönt för mig att kunna gå in varje match och vinna dueller, fajtas, dirigera, slå passningar och visa alla vad jag kan och vill för klubben och därigenom ge tillbaka till alla blåa som stöttat mig. Det var ingen lyckad säsong för laget men jag hade fått möjlighet att visa vad jag gick för och återupprätta hedern om man så vill.

Tack alla trevliga ledare och andra personer inom klubben jag haft att göra med och vi kommer säkert att ses igen. Trist är det dock att jag nu inte kan tracka Yvonne på kansliet för att hon som vanligt gjort fel och betalat ut alldeles för lite i lön åt mig. Vi får väl se vad som händer, kanske kommer den möjligheten igen vem vet?

Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att jag fått vara en del av den MFF-familj som består av så mycket mer än de 25 i A-truppen och som alla har sin del i historien och i framgången för klubben. Det känns också kul att få varit med om uppbyggnaden av den nya stadion men samtidigt självklart tråkigt att inte få möjlighet att känna atmosfären från planen som jag är van vid när den väl är färdig.

Tack alla supportrar som stöttat och visat sin kärlek genom åren. Vi fotbollsspelare är, som en del kanske redan vet, vanliga människor och vi påverkas av ord precis som alla andra. Ni ska veta att det stöd jag fått genom åren och inte minst nu när sista bladet skrivits är ovärderligt och något jag kommer att vårda ömt och minnas när jag skryter om min ungdoms glansdagar för mina kamrater på hemmet om en 80-90 år.

Som fotbollsspelare är man påpassad och inte minst i Malmö FF där intresset är fantastiskt stort. Varje vecka står man på scen inför tiotusentals åskådare och det skrivs om en i tidningen dagen efter. Man får skriva autografer till folk och inte sällan hör man hur det tisslas och tasslas igenkännande bakom ens rygg när man går på stan.

Hur fan ska ens ego klara ett liv utan det där?

Det återstår att se.

Ha ett underbart 2009 och vi ses på Malmö ”nya” Stadion.

AA


Tipsa Tipsa en vän
Kommentarer
Max 200 ord. Debattregler
blog comments powered by Disqus
FLER NYHETER PÅ
Sparta Prag - Malmö FF
Malmö FFs Filip Helander och Johan Hammar under Malmö FFs träning inför kvalmatchen i Champions League mot Sparta Prag den 28 juli 2014 i Prag.  

Ingen oro över att magsjukan ska smitta

Johanssons nej öppnar för Hammar och Helander.
Skånskan på plats i Prag
 

Magsjuk Johansson missar kvalmatchen

Vid lunchtid anlände Malmö FF till Prag. Utan Erik Johansson.
Rasmus Ridell byter klubb igen. Efter Rydsgårds AIF, Ystads IF, Lunds BK och Prespa Birlik blir division 3-serieledaren Österlen FF hans nya adress.

Österlen värvar för serieseger i division 3

Österlen FF leder redan södertrean med tre poäng tillgodo på storfavoriten IFK Malmö. Och nu värvar man ytterligare.
"Jag är stolt över att vara en förebild för nästa generations golfare", säger Stenson i ett pressmeddelande.  

Stenson ska
jobba med fair play

Den svenske världstrean i golf, Henrik Stenson, blir ambassadör för stiftelsen Ren Idrott.
Flygande förbundskapten. Staffan Lidbeck laddade upp inför kommande VM-äventyr med att själva tävla på Övedskloster i helgen. Med Tarschan red han in på en femteplats.  

Förbundskaptenen flyger mot VM

Nästa helg ska han ta ut sina VM-ekipage men den här helgen var förbundskapten Staffan Lidbeck själv ute i fälttävlansterröngen.
Läsarbilder från Cellnews:
E-TIDNING
Skånskan.se använder cookies, läs mer här.
Bloggar
Vad är det på tv just nu?
TV-Guide Missa inte vår kompletta tv-guide!
Läs våra bilagor