Det finns en dold, blocköverskridande dagordning där Israel är en allierad. Därför har kriget i Gaza inte splittrat högern och vänstern i Sverige så mycket som en del väntat sig.


Israel. Utrikesminister Bildt sitter i tv och framställer sig som en fredsmäklande, neutral part. Han träffar israeliska representanter och för samtal, om man får tro hans egen beskrivning, i hård ton. Men förmodligen är samtalen betydligt vänskapligare. Israel är nämligen en allierad.
Bildt har visserligen de senaste dagarna blivit något försiktigare med hur han uttrycker sig. Hans sympatier blev dock tydliga när han före den väntade markoffensiven, inte tog avstånd ifrån den, utan önskade att Israel inte skulle gå in med marktrupper eftersom: "Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger."

Det var alltså oro för de israeliska soldaters välbefinnande, snarare än de ockuperade människorna – de hatiska människomassorna – som dessa soldater ämnade massakrera, som bekymrade vår utrikesminister.
Den andra sidan i svensk politik är inte mycket bättre. Mona Sahlin fördömer visserligen det "israeliska övervåldet", men använder inte de folkrättsligt förpliktigande begreppen krigsförbrytelser eller brott mot FN-stadgan. Sahlins ordval är intressant. Israeliska angrepp är "övervåld", palestinska angrepp är, enligt Sahlin, "terror". Det är visserligen riktigt att raketbeskjutning mot civila mål i Israel är terror, men valet av ord – "terror" kontra "övervåld" – säger något om den bakomliggande tankegången. Terror är definitionsmässigt ondskefullt, men begreppet "övervåld", implicerar att det finns något sådant som ett legalt israeliskt våld mot palestinierna. Men en ockupationsmakt har aldrig någon rätt att bruka militärt våld mot de ockuperade.

Dessa olika skalor som israeler och palestinierna döms efter, är fullt i linje med omvärldens reaktion när Hamas vann det palestinska valet. Man krävde då av Hamas att de inte endast skulle sluta med terroristiskt våld – vilket är ett rimligt krav – utan att de skulle lägga ned vapnen och erkänna ockupationsmakten Israel. Annars väntade isolering. Motsvarande krav riktades självfallet inte mot Israel, vars bruk av våld och terror mot palestinierna, till en viss gräns, ses som acceptabelt.
Israel har ett förmånligt handelsavtal med EU och samarbetar med Sverige kring militärmateriel. Bland annat har Israel testat förarlösa flygplan i Kiruna. Sådan teknik används nu i kriget i Gaza. Krav har rests på att detta samarbete ska stoppas. Något som i går avvisades av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Kent Härstedt från Helsingborg. Enligt honom ska vi föra en "konstruktiv dialog" med Israel, vilket vi tydligen inte kan göra om detta samarbete avbryts. Då hamnar vi på "läktaren", säger Härstedt.

Själv skulle jag föredra att sitta på läktaren, framför att spela i ett lag, som de senaste två veckorna mördat 200 barn och skadat över 3000 människor; som använder olagliga kemiska vapen, vit fosfor, och en speciell sorts bomber vars tryckvågor sliter av offrens lemmar; som angriper skolor, FN-personal, ambulanstransporter och sjukhus. Och vars soldater låter svältande palestinska barn ligga intill liken av sina massakrerade föräldrar och förhindrar Röda Korset att komma till undsättning.
Valen av vänner säger mycket om oss människor. Mycket om Sverige. Och mycket om dagens socialdemokrati.
Tony Johansson