Marianne Cedervalls debutroman "Svinhugg" vägrar placera in sig i en speciell genre.  

Foto: Monika Franzon

Underbart makaber debutroman som imponerar

Av Gunilla Wedding 21 JANUARI 2009 16.30

RECENSION. Hämnden är ljuv heter det ju och ska man tro Miriam och Hervor i debuterande Marianne Cedervalls roman Svinhugg så stämmer detta i högsta grad.

Med friskt mod (och en liten gnutta ångest) tar Hervor och Miriam livet av de tre män som en gång förpestat livet rejält för Miriam. För varje lik skålar de glatt i dyr champagne. Det här låter makabert och det är det naturligtvis också. Fast, det är underbartmakabert.

Svinhugg är en fascinerande berättelse som balanserar mellan skröna och psykologisk thriller och trots att moraltanten inom mig lite förskräckt piper till då och då har jag rejält roligt medan jag läser.

Huvudpersonerna i Svinhugg, Miriam och Hervor, är bästa väninnor och varandras totala motsatser. Miriam är läkare och har en stark tro på mediciner och på vetenskapen medan Hervor kallas "Lapplandshäxan", jobbar som spåkvinna och tror på förbannelser och på hemkokta örtmediciner.

Även till de yttre är de två kvinnorna olika. Miriam är tjusig och välbyggd med eleganta kläder och ett svallande rött hår. Hervor är kraftigt byggd har stripigt grått
hår och klär sig i tältliknande klänningar.

Hervor och Miriams vänskap inleddes den dag när Miriam utblottad och deprimerad anlände till Hervors hemby Kuivalihavaara i Lappland för att börja jobba som läkare.

I Svinhugg har det har gått ett antal år sedan dess och nu har Miriam lockat med sig Hervor till sin hemö Gotland där hon köpt ett gammalt, förfallet kapell som hon tänker rusta upp och förvandla till sommarhus. Som av en ren slump ligger kapellet i den lilla byn Kajpe Kviar. Där bor också Torsten, Per-Henrik och Ivan – tre män som en gång behandlade Miriam mycket illa.

Före resan till Gotland har Miriam och Hervor gått en kurs i affirmation (de har lärt sig hur man använder positiva fraser för att förändra sitt liv) och på väg till Gotland planterar Hervor idén om att affirmation kanske kan användas i motsatt riktning – alltså för att önska livet ur någon.

Den vetenskapliga Miriam tvivlar men känner sig ändå frestad att försöka önska livet ur sina tre fiender med hjälp av tankekraft. Redan från början i denna historia vet vi läsare att Miriam lyckas.

Vi vet att Torsten, Per-Henrik och Ivan kommer att dö. Hela den här berättelsen är nämligen en tillbakablick som börjar på kyrkogården vid Torstens, Per-Henriks och Ivans gravar där Miriam bestämmer sig för att berätta för sin närmsta granne vad som egentligen hände den där sommaren när hon och Hervor rustade upp kapellet i Kajpe Kviar.

Det är mycket tillbakablickar i Marianne Cedervalls berättande – det är så hon bygger upp spänningen och bit för bit avslöjar vad de tre männen gjort sig skyldiga till, hur Miriams liv har varit och hur hon (med en hel del hjälp av Hervor) hämnas.

Svinhugg är en imponerande debutroman. Den vägrar att placera in sig i en speciell genre, den har sin egen stil och framförallt har Marianne Cedervall ett intressant berättarspråk som färgas starkt av om det är Hervor eller Miriam som står i centrum. Runt Miriam blir språket lite elegantare, lite mer romantiskt men också aningen mystiskt medan det runt Hervor snarare är grovt, råbarkat och mörkt olycksbådande.

Kapitel sju inleds till exempel med en detaljerad beskrivning av hur Hervor sitter på dass länge och väl för att sedan glida över på en beskrivning av hur Miriam slår gräset runt det lilla kapellet med lie och får syn på den välbyggda grannen Sylve.
Trots all död blir man glad av att läsa Svinhugg. Det är en strålande vacker Gotlandsskildring som bjuder på både en befriande humor och en befriande ilska, samt på en författare som verkar fast besluten att gå sina egna vägar.

      Tipsa en vän