Likgiltigheten har frodats utanför den relativt stora fanskaran, således. Vilket inte är så konstigt. För The Rasmus sound utgör en självklar allians av finskt melankoliskt melodisinne och radiovänlig rock med amerikanska AOR-förtecken. Detta har bandet tagit konsekvensen av på höstens släpp Black Roses. Ingen mindre än Desmond Child, hitmakaren med bland andra Kiss, Bon Jovi, Cher och Meat Loaf på meritlistan har nämligen producerat.

Följaktligen är det också mot denna bakgrund man får se combons framträdande på Vega i måndags. Det var massor av snygga melodislingor, stora refränger och feta gitarriff som gjorda för den popiga snällmetal bandet specialiserat sig på. Krydda sedan med en relativt stor skopa vemod och ett dramatiskt anslag, så har man kommit nära The Rasmus recept för framgång.

För egen del har jag ända sedan genombrottet med albumet Into 2001 alltid imponerats av bandets melodikänsla, och måndagens spelning var också mycket riktigt en självklar kavalkad av starka sånger med hitkänslan i fokus. Senaste singeln Livin" In A World Without You, som fick inleda kvällens gig var bara ett exempel på detta, och hade det funnits någon rättvisa i världen hade finnarna haft världshiten som en liten ask här.

Fast här fanns givetvis fler kandidater i detta avseende. Inte minst trojkan från nya albumet, Ghost Of Love, smäktande mid tempoballaden Justify och väldigt läckra Ten Black Roses övertygade. Den sistnämnda var för övrigt ett utmärkt exempel på en förening av pampighet, drama, ovannämnda vemod och popsensibilitet med en nypa klassiska influenser.

The Rasmus kör med alla de spjäll som utmärker den här typen av välspelad smakrik rock öppna hela tiden, och de gör det övertygande utan att någonsin behöva anstränga sig på allvar De har den kaloririka rocktraditionen i blodet, således. Synd bara att rytmsektionen var så högt mixad att sångaren Lauri Ylönen överröstades alldeles för ofta. Särskilt som hans lika varma som sorgset bedjande röst är en av bandet mest värdefulla och personligaste tillgångar. Här får man nog säga att ett högre betyg än ett mittenbetyg dessvärre slarvades bort helt i onödan.

Det blev i ärlighetens namn klart bättre mot slutet i detta avseende. Men även om så inte varit fallet hade nog ingen ändå brytt sig om en sådan petitess när de mest uppenbara trumfkorten från hitkatalogen plockades fram. Responsen på First Day Of My Life, personliga favoriten Guilty och givetvis In The Shadows hade ändå varit som mest högljudd ändå oavsett vilket.

Fast själv applåderade jag nog mer det faktum att Sail Away fick avsluta tillställningen. Detta akustiskt orienterade avsked var ett utmärkt exempel på The Rasmus förmåga att skapa både mjuk och skön melankoli, som lustigt nog mest gör en upprymd.