– Det här är Ikeakök, vi har satt in det själva. Vill du ha kaffe?
Jack Schooll Jacksson hinner knappt hälsa innan han avbryter sig själv och börjar berätta om den ombyggda H&M-trailern som han och Elisabeth bor i tillsammans med sina barn Kevin, 4 år, och Jackline, 3 år. Men först måste han ut och byta en säkring.
Inne i värmen passar Kevin på att visa sitt lilla leksaksfyllda rum och loftet där han och lillasystern sover.
– Det här är en typisk cirkusvagn. Vi kan packa ihop och åka till Paris om en timma om vi vill. Vi har varit runt i världen och det där med hotell är inte riktigt vår grej, det går en på nerverna att leva i ett bagage och hela tiden packa om, säger Jack när han är tillbaka på heltäckningsmattan.
I nästa mening ifrågasätter han varför cirkus efter cirkus går i konkurs.

– Kulturen dör ut i Sverige. Varför? Jag upplever att folk isolerar sig mer och mer.
Han är bekymrad ska det visa sig, den intensiva mannen som gärna improviserar. För samtidigt som han lätt hamnar i minnen från världen och gärna drömmer om nya projekt gör situationen för kulturarbetare i allmänhet och cirkusartister i synnerhet honom bitter.
Jacks föräldrar Peer Jackson och Manuela Scholl startade Cirkus Madigan, både Jackson och Scholl har sysslat med cirkus i generationer så det föll sig naturligt för dem att fortsätta i samma spår med sina barn.
Elisabeth har hängt på sedan 16-årsåldern.
– Jag träffade henne när jag gick på högstadiet i Malmö. Hon var den vackraste tjejen jag sett. Hon berättade senare att hon blev kär i mig när jag gick på lina -89. När hon var 16 rymde hon hemifrån, föräldrarna ville inte att hon skulle vara ihop med en cirkuskille, berättar Jack som nu är 29 år.

För drygt fem år sedan köpte de trailern som sedan dess är deras hem.
Just den här dagen när vi knackar på i Barsebäck har varit omskakande för familjen.
Minstingen i sällskapet ramlade ur soffan – som för övrigt trycks ihop när huset rullar – och det föll sig så illa att hon bröt armen. Elisabeth är kvar på sjukhuset med Jackline, så det är bara Kevin som är hemma med pappa.
– Vi var tvungna att stanna över natten, eftersom det blev fel första gången de gipsade henne, berättar Elisabeth i samband med dockteaterföreställningen i Svalöv närga dagar senare.
– Men nu mår hon bra, fortsätter hon och blickar mot dottern som obekymrat springer runt med Kevin och de andra barnen på parketten i Folkets hus.
Hon berättar att det har varit nervöst i veckan. För hur många skulle komma? De hade ingen aning.

När musiken kör i gång klockan tre är det omkring ett femtiotal som förväntansfullt klappar takten. Bakom den guldiga kulissen peppar Elisabeth:
– Jacki, du måste gå ut.
– Men jag är så nervös. Tänk om barnen inte gillar mig.
– Det är klart de gör, eller hur barn?
– JA!
När clownen Jacki möter publiken med sitt gurglande skratt har han dem som i en liten ask.
När man just tror att han håller på att tappa greppet kastar han ut en fråga och barnen svarar högljutt.
Eller så får barnen lova att det ska titta både åt vänster och höger innan de går över gatan.
– VI LOVAR, skriker de.
Är det inte svårt att jobba utan ögonkontakt? Jack svarar i pausen:
– Jo, jag är van vid att jobba med kroppsspråk. Men jag känner när det är dött, då improviserar jag.
Bakom scen ligger dockor och fusklappar huller om buller. Han tittar inte på dem, berättar han, men Elisabeth säger att hon verkligen behöver dem.

Jack är en mångsysslare som helst kallar sig artist. Musiker, akrobat, pedagog, regissör, komiker är andra titlar han använder.
Självförtroendet till trots känner han sig underskattad och motarbetad. Han ska koncentrera sig på sin som han säger ärliga dockteater nu, men det är svårt att få det att gå ihop. Lokalhyrorna är dyra och han tycker att intresset för det han står för är vagt.
Inte sällan får han höra att han är konstig.
– Jag är ju en utomjording. Han tar säkert droger eller är alkis. Nåt måste det vara, säger han att det sägs.

Han drömmer om att byta ut sin nuvarande i mångt och mycket arbetslösa tillvaro mot en turné, och nämner även kulturutbyten, megatält, utställningar och supershow när framtiden kommer på tal.
Han vill visa vad han går för.
Visst finns det hopp i Jacks värld, men i känsloutspelen ryms även förtvivlan.
– Varför ska man kämpa för kultur i ett kulturlöst land? Men jag kan inte skita i det, jag älskar det här landet, utbrister han och berättar att han har skrivit brev till Reinfeldt.
Showen i Svalöv slutar med att Jacki blir stor igen, han dansar och sjunger "She's so fine". Är det en tår som faller på hans kind? Man kan aldrig så noga veta med Jack(i).