LEDAREN. Det finns vissa frågor som har en så stark inneboende kraft att oavsett den dagsaktuella debattens positioner så kan man ana sig till hur det skall sluta. Frågan om att dela in Sverige i större regioner är en sådan.


Indelning. Även om riksdagens två största partier, socialdemokraterna och moderaterna, rymmer många som är motståndare till regiontanken och haft statsministrar – Göran Persson och Fredrik Reinfeldt – som stått i spetsen för motsträvigheten, så var gårdagens besked i regionfrågan väntat. När väl bollen sattes i rullning, genom regionförsöken i Skåne och Västra Götaland, skulle processen inte gå att stoppa.
I grunden är gårdagens besked från alliansregeringen efterlängtat och framsynt. Sverige tillhör i dag Europeiska unionen, EU, som långsiktigt gör nationsgränserna inom unionen mindre betydelsefulla. När nationalstatens infrastruktur, traditioner och kultur minskar i betydelse ökar regionernas i stället. Mycket av samarbetet på sikt i Europa kommer att ske på den regionala nivån, ungefär som det växande Öresundssamarbetet mellan Skåne och Köpenhamnsregionen.
De svenska länen har en geografisk struktur som går tillbaks till 1600-talet. Det är givet att argument som på den tiden styrde den geografiska indelningen, bland annat landskapsidentiteter och långsamma kommunikationer, inte har samma bärkraft i dag. I stället har det blivit alltmer tydligt att länen i dag är för små för att rationellt klara att hantera sitt ansvar såväl inom vårdsektorn som den regionala utvecklingen.
En annan faktor som spelar in är att samhällets länsindelning alltmer skiljer ut sig från omvärlden i övrigt. Företag, intresseorganisationer, fackliga organisationer och statliga myndigheter väljer i ökad utsträckning att sköta sina uppgifter i större regioner.
Med alliansregeringens besked får vi ett Sverige som även i fortsättningen har tre folkvalda beslutsnivåer med beskattningsrätt, stat, regioner och kommuner. Det är hyfsat rationellt men framförallt demokratiskt nödvändigt. Att bara ha två nivåer, kommunerna och staten, skulle i praktiken lett till en omfattande centralisering till central nivå, eller tvingat fram en storkommunreform som på sikt skulle utraderat de flesta kommuner med invånartal under 100.000 invånare.
Men före nästa val sker inga drastiska förändringar. Västra Götaland, och Skånes regionförsök permanentas och Halland och Gotland får sina ansökningar beviljade. Resten av Sverige får vänta på att ombilda länen till storregioner. Snabbare än så kan det heller inte gå, att slå ihop län är en besvärlig process som kräver noggrannhet.
Att det nu blev grönt ljus för en regionreform får däremot inte leda till att den regionala debatten avstannar. Fortfarande måste det ske en diskussion kring de exakta gränsdragningarna. För Skånes del är långtifrån frågan om att införliva delar av Småland och hela Blekinge färdigdiskuterad och det finns goda argument både för den nuvarande gränsdragningen och för en utvidgad region.
En annan lika viktig diskussion måste gälla ansvarsfördelningen mellan staten och de nya regionerna. Mycket talar för att staten kan behöva ta ett större ansvar för delar av sjukvården, bland annat universitetssjukhusen, medan andra frågor som i dag är statliga, som trafikpolitiken, kan må bättre av att beslutas på regionnivå.
Rom byggdes inte på en dag, och samma gäller för Regionernas Sverige.


Bildtext: Den svenska samhällsorganisationen byggd på 24 län har överlevt sig själv. Med större regioner får vi ett mer kraftfullt och modernt Sverige.