– Jag räknar med att jag behöver femhundratusen varje år i fyra år för att kunna hålla nivån, säger Peter, och tillägger:
– Under studietiden har jag kunnat träna tjugofem till trettio timmar varje vecka, men nu ska jag snart ut i arbetslivet och då orkar jag inte jobba heltid och dessutom träna lika mycket som tidigare.

Peter Rosenmeier ser om finalmatchen mot tysken Dennis Arnold. En final som Peter vann med 3-1 och nu är det dansken som är världsetta.
– Det var ingen bra final vi spelade. Den blev väldigt taktisk och vi låste varandra. Så … det var absolut inte min bästa match, men helt klart den mest betydelsefulla, menar Peter.

Daniel Arnold har varit bäst i världen från 2003 fram till finalen i Peking.
– Nu ska jag vara världsetta till dess att jag slutar att spela. Jag har hängt med Arnold bra tidigare, men när det verkligen gällt kändes det som om jag tappade en fem, sex procent av mitt spel.
– Inför Peking tränade jag med några av Danmarks bästa spelare, spelare som inte har något handikapp, alltså.

Peking innebar ett stort steg framåt för handikappidrotten i Kina, men blev ett bakslag för Sverige.
– Och det blir än sämre utfall i London. Då tar Sverige på sin höjd sex, sju medaljer – och det blir i stort Anders Olsson och Jonas Jacobsson som står för medaljskörden.

Jakten på de pengarna har inte varit speciellt framgångsrik.
– Nej, för närvarande är det ju fortfarande finanskris. Företagen vill avvakta och se om det ljusnar. Men jag kanske skulle kunna få ett antal sponsorer som delar på kostnaden.