Under några månader

har nu gapet mellan blocken stått och stampat kring cirka 7 procent till den röd-gröna oppositionens fördel. Men eftersom regeringssidan bara behöver öka med 3,5 procentenheter så talar mycket för att vi ånyo går mot ett spännande valår 2010 där valutgången inte är given.
Efter valet 2006 mötte regeringen Reinfeldt en kraftig motreaktion i väljarkåren. Trasslet med ministerutnämningar i kombination med missnöje med en del av försämringarna i trygghetssystemen var troligen orsaken till att alliansregeringen kom i stort underläge. Men från den positionen har man sedan sakta men säkert arbetat sig upp.
Det väger relativt jämnt mellan blocken. Den ekonomiska krisen har till skillnad mot andra länder inte framkallat missnöje med regeringen. Väljarna tycks vara sakliga och inse att huvudorsaken är det ekonomiska läget internationellt. Jämfört med i stort sett alla världens länder har Sverige i dag en stabilare ekonomisk situation och framförallt bättre statsfinanser. I Anders Borg har regeringen en finansminister som opinionsmässigt är en stor tillgång genom sin lugna framtoning och pedagogiska förmåga.
Men även om avståndet mellan blocken är relativt litet är stödet i skilda väljargrupper mycket olika för allianspartierna och oppositionen. Medan regeringspartierna är i majoritet bland män, storstadsväljare, tjänstemän och pensionärer leder de röd-gröna partierna bland kvinnor, yngre väljare, arbetare och människor i mindre orter och glesbygd.
Att jaga nyckelgrupper där stödet är svagt blir en huvuduppgift inför valet för de två blocken. Kanske ger det ett utrymme för de mindre partierna att profilera sig, som centern mot kvinnorna och miljöpartiet mot tjänstemännen.