Mohamed: Jag tänker inte svika mitt land

En god muslim ska vara fosterländsk.

Profeten Muhammed sade: ”Kärleken till fosterlandet är en del av tron”, hubb al-watan min al-iman. Det är en plikt för en troende muslim att älska sin fosterjord och sin hembygd.

Muhammed hade lärjungar av varierande etnisk, kulturell och religiös bakgrund.
Salman kom från Persien och kallades för Salman av Persien (Al-Farsi),
Suhayl var från Bysans (Östromerska riket) och kallades för Suhayl Romaren (Ar-Rumi) och Bilal var en före detta träl från Etiopien som följaktligen kallades Bilal Etiopiern (Al-Habashi).

Själv var profeten arab men ättling till Abraham från Ur i Kaldéen genom hans son Ismael.

Judarna och araberna har enligt denna historieskrivning ett gemensamt ursprung. Muhammed hade faktiskt flera lärjungar av judisk härkomst, en hette Kaab al-Ahbar och var en rabbin (skriftlärd) från Jemen.

Dessa muslimer förnekade aldrig sin härkomst.
Man såg aldrig någon motsättning mellan att vara etiopier och muslim, bysantinare och muslim eller perser och muslim. Trots att majoriteten av etiopierna, bysantinarna och perserna tillhörde andra religioner vid den tiden.

Jag är svensk och muslim och jag bejakar min svenska härkomst, min svenska kultur, min svenska hembygd och mitt svenska modersmål. Jag tänker och känner på svenska. Min poesi är skriven på svenska och i en svensk modernistisk tradition.

Profeten Muhammed har sagt att hans lärjungar var liksom råmetaller.
När de kom in i den muslimska gemenskapen bearbetades metallerna. De förädlades.

Men de fortsatte ändå att vara av samma slag eller av samma essens. Den persiske muslimen fortsatte att vara pers, den bysantinske muslimen fortsatte att vara bysantinare, den etiopiske muslimen fortsatte att vara etiopier.

När jag konverterade till islam som tonåring slutade jag inte att vara svensk.
Jag känner mig faktiskt mer svensk som muslim än jag gjorde innan.

När jag tittar på gamla fotografier av mina släktingar i Alsens socken i Jämtland från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet upplever jag att våra blickar möts över tidsgränsen.
Gummorna i sina sjalar (hilka på jämtländska) har uppenbara likheter med mina muslimska trossystrar.

Dessa människor, mina förfäder, levde i ett annat Sverige.
De trodde på Gud. De hade värderingar som är mer lika mina, en muslimsk svensk, än mina sekulariserade landsmäns.

Jag känner att jag som muslim kommit dem närmare.
Jag upplever att jag återfunnit en samhörighet som gått förlorad med sekulariseringen. Många samtida svenskar är alienerade från sitt ursprung. De saknar djupare samhörighet med tidigare generationer.

Hur sekulariserades Sverige? En av orsakerna var inflyttningen till städerna och industrialiseringen.

Man arbetade i fabriker större delen av dagen och tappade kontakten med hembygden och med de äldre. Allt mer tid gick åt till lönearbete och allt mindre till traditionsförmedling, uppfostran och andlig odling.

När vi säger att invandrare som kommer hit måste omfatta våra nya liberala, sekulära värderingar för att få bo här eller räknas som svenskar då diskvalificerar vi samtidigt alla föregående generationer av svenskar.

Var inte mina förfäder, som trodde på Gud, på att Bibeln var Guds ord och till och med på traditionella könsroller, riktiga svenskar?

En svensk som konverterar till islam idag blir enligt min uppfattning mer svensk, inte mindre. Han eller hon omfattar en livsstil, en tro och en värdegrund som ur ett historiskt perspektiv är mer svensk än Nyambo Sabunis nyfunna s. k ”värdegrund”.

Jag får ibland höra att eftersom jag inte delar statens nuvarande värderingar bör jag flytta till ett muslimskt land.

Till dem kan jag bara säga att jag aldrig kommer att flytta. Jag kommer aldrig att överlämna svenskheten till dem. Det vore att svika mitt land.
Staten representerar inte svenskheten.

En svensk muslim som älskar sitt land bör inte fly bara för att ledarskapet under de senaste 50 till 70 åren raserat våra värderingar och vår kultur och försatt landet i nihilistisk förvirring.

Han eller hon har tvärtom en plikt gentemot sitt fosterland att ståndaktigt stanna kvar och sprida det glada budskapet om ett liv i värdighet, gudsgemenskap och moralisk resning. Islam, liksom kristendomen, tar sin missionsbefallning på allvar.

Kristendomen har haft tusen år på sig men visat sig odugligt. Kristendomen har inte kunnat stå pall. Låt oss nu pröva islam.

Inget varar för evigt. Jag tror att sekularismen är en parantes i vår historia.

Gubbarna och gummorna på mina gamla fotografier är på väg att få liv igen. Ett nytt Sverige vaknar.

Men denna gång under islams tecken. Mycket tyder på det. Varje fredag när jag bevistar gudstjänsten i moskén pålyser man nya proselyter. Allt fler upplever att framtiden tillhör islam.

Många av proselyterna är kristna som sett sina kyrkor förfalla. Många av dem är ungdomar som sett hur samhället svikit dem och inte längre förmår erbjuda vägledning.

Många av dem är svenskar som älskar sitt land, sitt språk och sin kultur.

/ Mohamed Omar