Spela matchen

Av Bassem Nasr 2 MARS 2009 23.00

I Sverige har vi en tradition av att skilja på idrott och politik och det finns en utbredd uppfattning om att detta är en ståndpunkt vi ska hålla fast vid. En årlig fotbollsmatch mellan vänster- och högerblocket i riksdagen är det närmaste vi kommer en integration mellan sport och politik.

Dessvärre har andra länder emellanåt valt en annan modell. Under kommunisttiden i Rumänien var det inte ovanligt att fotbollslag backades upp av olika delar av makteliten. Steaua hade stöd av diktatorn Ceausescu, huvudkonkurrenten Dinamo fick hjälp säkerhetspolisen, bland annat i form av avlyssning av motståndarlag, medan National hade ett nära samarbete med frisörernas fackförbund. I Israel verkar man inte heller skilja på idrott och politik. Den israeliska militären bombade ett fotbollsstadion i Gaza 2006 som en varning till invånarna och sedan ännu en attack 2009 efter att arenan hade blivit återuppbyggd med internationell hjälp. År 1992 vann Danmark de Europeiska Mästerskapen i fotboll utan att ens kvalificera sig, orsaken var att Jugoslavien diskvalificerades på grund av inbördeskriget och att danskarna fick ta den lediga platsen utan att ha gjort sig förtjänta av den på fotbollsplanen.

Med anledning av den stundande tennismatchen mellan Sverige och Israel har frågan om idrott och politik än en gång aktualiserats efter protester från propalestinska grupper. Jag har förståelse för de som vill stoppa matchen. Israel är ökända förbrytare av internationell lag och har sedan 1967 ockuperat och annekterat palestinsk mark. Människorättsorganisationer, även de israeliska, har rapporterat om allt från tortyr och fängslanden utan rättegång, till rivning av civila palestiniers hus och förnedring vid kontrollstationerna. Det som händer i Palestina har, med rätta, setts som det starkaste beviset på västs hyckleri när man å ena sidan pratar sig varm om de mänskliga rättigheterna och samtidigt ger Israel ett politiskt, ekonomiskt och militärt stöd. Samma favorisering av Israel ser vi bland ledande moderater och folkpartister i Malmö som visar större upprördhet över en publikfri tennismatch än mot Gazakriget som tog livet av mer än 1200 människor. Jag respekterar Malmöbor som visar civilkurage och, trots tusentals mil till Gaza, känner en sympati med de palestinska barnen. Deras protester har väckt mediernas intresse för palestiniernas lidanden under den israeliska ockupationen och jag hoppas att uppmärksamheten kring tennismatchen har gjort att ännu fler har intresserat sig för Palestinafrågan.

Icke desto mindre bör matchen spelas. Det finns inga rimliga argument för politiker att besluta om idrottsbojkotter. För om vi ska välja ut specifika länder som portförbjuds från svenska idrottsevenemang måste vi i rättvisans namn ta fram en övergreppstabell där alla världens länder får poäng för varje brott de begår och de länder som hamnar längst upp i övergreppstabellen bojkottas. Länder som torterar får 3 poäng, ockupationsmakter tilldelas 8 poäng och nationer som angriper andra får 7 poäng. Det blir nästan som en egen sportgren. Om vi inte vill upprätta övergreppstabeller så finns det ett alternativ, nämligen att sittande riksdagsmajoritet bestämmer vilka länder som ska bojkottas. Då får vi en situation där valet av statsminister avgör om Sverige ska möta Kuba eller USA i pingis. Inget av alternativen är särskilt lockande. Istället för att stänga ut länder bör Sverige välkomna alla och visa på vår öppenhet mot omvärlden och respekten av de mänskliga rättigheterna som vi svenskar har. Matchen bör spelas men ännu viktigare är att det finns protester som hörs hela vägen till Israel.

      Tipsa en vän