Khadidja: Sandlådenivå

Så var vi där igen! Som så många gånger förr hamnar debatten om frågor som rör islam och muslimer på en pinsam sandlådenivå. Särskilt tydligt blir detta när just muslimer deltar i debatten.

Personangrepp och irrelevanta synpunkter i kombination med en sällsynt ohyfsad debatton gör att diskussionerna ebbar ut: Den sammanfattande känslan blir alltid att det är lönlöst att diskutera. Kommer Gringos Islambloggen att gå samma öde till mötes?

Ett grundläggande problem är att många debattörer (såväl muslimer som icke-muslimer) är oförmögna att bemöta kritik. Man vet inte hur man skiljer på sak och person. Islamofobi! Muslimhatare! Hur toleranta är de som anklagar andra för icke-tolerans?

Ett naturligt led i detta blir att personers privata bakgrund blandas in i debatten.
Frågor som rör tro, familjeliv och karriär blir onödigt ofta relevanta i islamdebatter.
Vem frågar om Göran Hägglunds personliga tro i debatten om homoäktenskap eller om dennes papparoll i frågor om föräldraförsäkringen?
Knappast någon.

I diskussioner kring islam och muslimer är detta däremot acceptabelt. Är du muslim eller har en muslimsk bakgrund förväntas du tolerera att andra ifrågasätter din personliga tro och bakgrund.

En del muslimska debattörer vill mer än gärna röra några extra tag med sleven i röran av indignerade känslor och virriga tankar.
Jantelagen à la islam har sitt starkaste fäste bland muslimerna själva.

Det är tragiskt att vi gång på gång hamnar på denna låga nivå. I en krönika som tar namedroppingen till nya höjder, får jag bland annat reda på att jag påstår mig vara vän av upplysningen.

Om Mohamed Omar verkligen hade läst mitt inlägg så hade han förstått att min poäng var den motsatta: Nämligen att många tror att de är upplysta, fastän att de egentligen är (mörker)rädda för det främmande.
Jag rekommenderar därför en genomläsning av inlägget, alternativt en hastig blick i gymnasiets svenskböcker under avsnittet ”Textanalys”.

Det ska för rättvisans skull nämnas att både jag och Mohamed Omar är eniga på en punkt.
Radikala muslimer som honom själv kan mycket väl tänkas bilda allians med nationalistiska Karl XII- entusiaster. Jag ser fram emot 30 november då jag förväntar mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund. Där står garanterat fler som tycker att Karl XII var en hyvens kille.

Om jag hellre sett att vi fått leva under ryskt välde?
Tja, om det hade inneburit att jag fått sitta i ett ryskt palats under guldiga lökkupoler tillsammans med Leo Tolstoy för en trevlig söndagsfika med te ur samovaren. Det känns onekligen mer lockande än att sitta i sandlådan.