Så fel det kan bli

eller hur? Sossar och vänsterpartister i fritidsnämnden ville manifestera mot Israel genom sitt beslut att genomföra Davis cup-matchen utan publik. Resultatet blev i stället att de hjälpte Israel att vinna.

Det kan ju inte vara en hemlighet för någon att en fullsatt arena oftast blir en extra spelare för sitt lag, ger energi och stöd som kan räcka för att lyfta aktörerna på idrottsscenen lite extra, värdefullt särskilt i jämna matcher eller särskilt svåra lägen.

Nu blev det ingen hemmaplansfördel för det svenska laget, snarare något slags neutralt sammanhang. Och när det stod och vägde för kanske framför allt Malmösonen Andreas Vinciguerra i den sista och avgörande rysarmatchen – ja, då fanns inte malmöborna där för att stötta sin favorit. Vem vet? Det kunde ha varit vara just den biten som till slut fått vågskålen att tippa över i ”Vincs” favör.

Trygghetsfaktorn är numera

ett dött argument. Precis som utlovat och förväntat skötte sig polisen alldeles utmärkt hela veckoslutet och om publiken släppts in så hade det helt säkert fungerat precis lika bra det också, för då skulle det ha varit minutiös kontroll av samtliga besökande.

Det fungerar perfekt i samband med de allra flesta internationelle evenemang – vid EM i fotboll fick till och med media och vip-gäster passera genom flygplatsliknande säkerhetskontroller med scanning av väskor och allt. Så varför skulle det inte fungera i Malmö?

Men matchen kom alltså att spelas utan publik, vilket var en lose-lose situation för alla.

Det svenska laget förlorade, publiken förlorade, arrangörsklubbarna förlorade pengar, Malmö förlorade sitt rykte och en hel del pengar och skattebetalarna förlorade massvis av sina beskattade pengar till en polisinsats som skulle ha blivit av i vilket fall som helt.

Nu fick den genomföras trots att det i princip bara fanns spelare att skydda, inte någon allmänhet på publikplats.

Alla förlorade, alltså.

Utom Israel. Känn på den du, Reepalu.

Visst var det förresten lite överraskande, att det israeliska laget faktiskt tog hem spelet till slut. Men bara lite, för det svenska laget har väl inte sett svagare ut på sådär hundrafemti år... Och utan publik, tja, döm själv.

Till sist: Grattis, Johan Wissman. Men kom nu inte dragande med några rop om bragdguld bara, efter ett inne-EM där de största konkurrenterna dessutom föll eller gjorde bort sig på annat sätt.

Och grattis till revanschen, Charlotte Kalla. Jag köper inte Patrik Ekwalls snack om att det är lätt att prestera efter ett mästerskap.

Fråga bara Anja Pärson...