Per: Talet om svennehoror

Tro är den enskildes relation till Gud. Något intimt. Vem är jag att kritisera religion?

Jag tänker ofta på Ahmed. Han är en svensk kille med somaliska rötter. Det är en kille jag har starka band till, känslomässigt är han som en son till mig.
Periodvis har han bott hos min familj och mina biologiska barn ser honom som en storebror. Varje gång han kommer på besök är det feststämning i familjen.

Ahmed är muslim. Han tror och han ber om än inte så ofta som han kanske önskade. Jag har djup respekt för Ahmed. Vem är jag att sätta mig över hans tro?

Jag är omgiven av religiösa människor. En vän till mig är zenbuddist, mina föräldrar är kristna, ja en stor del av min släkt. Och jag har en vän som är imam, en klok man som gör mycket gott. Vi ringer varandra ibland, träffas och äter, diskuterar. På en mängd områden har vi vitt skilda åsikter. Men vi respekterar och lär oss av varandra.

Trots min accepterande hållning mot den enskildes rätt att tro på Gud eller Allah är jag djupt kritisk mot vissa former av kristendom, judendom och islam. Det finns inom alla religioner olika riktningar, varianter på tron. Tro lika lite som kultur är något statiskt.

En del trosuppfattningar kan jag känna stor sympati för, andra har jag svårare för. Särskilt när tron leder till åsiktsförtryck och beskär individens frihet. Helt enkelt den tro, oavsett religionsetikett, som är fundamentalistisk och stelbent.

Ibland hör jag en rädsla för att det sekulariserade Sverige vill frånta muslimerna deras tro. Jag tror inte man kan frånta någon tron. Tron är mellan dig och Allah. I Sverige råder religionsfrihet. Vi har tempel, kyrkor, synagogor och moskéer. Det står var och fritt att gå till sin helgedom och tillbe den Gud man tror på.

Jag är däremot djupt kritisk till vissa budskap från en del moskéer. Den mest grundläggande kritiken riktar jag mot det budskap som handlar om såna som mig - kaffur - otrogna.

Det är okej att vara övertygad om att man har sanningen och att jag inte har den. Men när budskapet går ut på att man inte ens ska ha såna som mig som vänner får det förödande konsekvenser, för alla. Det är en propp i den process som kallas integration. Lägg märke till att jag inte skriver assimilation, utan integration.

Det blir särskilt allvarligt eftersom de flesta muslimer är förhållandevis nya i landet. Om ett land öppnar sina gränser för människor är det ytterst provocerande för dem som bott här i generationer att bli betraktade som otrogna för att man inte omfattar samma religion.

Jag är dessutom övertygad om att denna syn på oss kaffur får förödande konsekvenser hos många unga med invandrarbakgrund. Att växa upp och höra imamers svartmålning av svenskar, att vi är omoraliska, gudlösa materialister som är vilse i pannkakan, leder till en avhumanisering av majoritetsbefolkningen. Det inympar inte bara en rädsla och osäkerhet hos unga gentemot oss svennar.

I sin yttersta och mest allvarliga konsekvens tror jag att de som är på på drift i samhället, som rör sig i kriminalitetens gränsländer, fråntas vissa spärrar. Det är ju "bara" kaffur man gör skit mot.

Talet om kaffur, hänger ihop med talet om horor. Svennehoror. Imamer som varnar muslimer för svenskarna har mycket på sitt samvete. Indirekt uppmuntrar de unga killar att kalla svenska tjejer, eller muslimska som inte betéer sig enligt normen, för horor. Det här hänger ihop.

Också min imamvän är djupt oroad av denna form av budskap. Och av varianter av den muslimska läran som predikar: hellre bidrag än ett omoraliskt arbete där man tvingas servera fläsk och lättöl.

Denna forma av islam representerar en tro på en Gud som är grundad på rädsla. Gud är så snarstucken att han inte tål kritik, så menlös att han måste försvaras och så osäker att han måste pådyvlas. Det är inte en lockande tro.

Tack Allah för såna som min imamvän, Ahmed, och många många andra av mina muslimska vänner, för alla dem som har en tro som öppnar dörrar istället för att stänga. För alla dem som tillsammans med oss vars förfäder har bott här i generationer vill vara med och bygga ett ännu bättre Sverige.

/ Per Brinkemo