Iman: Han upprätthåller en fasad

Snackade med en bekant häromdagen, som gick igång på min tisdagskrönika. Han brukar säga att han inte är religiös men troende kristen. För de människor som inte befinner eller befunnit sig i religiösa sfärer ter sig kanske dessa oändliga definitioner som petitesser, men jag skulle vilja påstå att de äter upp oss inifrån.

Han, liksom mig, är kritisk.
Vad tycker de dina om det då, undrade jag?
Att han predikar om Guds nåd är det folk uppfattar som mest problematiskt.

Det här får ju min hjärna att slå kullerbyttor, men jag känner igen precis samma tankegångar.
Människor vill vara så duktiga på att följa Guds alla regler så att påstå att Guds nåd finns där oavsett innebär förlorad dygd. Man avfärdas som en omtolkare. Trots att varje sura i koranen börjar med ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”.

Muslimer grupperar ihjäl sig. Vi vill ha så rätt att vi delar in oss, specialiserar oss och segregerar oss in i minsta detalj. Tills vi förlorar all mening.

En nutida anekdot berättar om en influgen lärd man, som under en föreläsning i London blev offentligt konfronterad av en man ur publiken med orden ”Vad har du för bevis för det du säger?”.
Den lärde mannen lyckades avstyra den obehagliga stämningen med att uppge namn på den som stod för källinformationen, vilket är en gedigen tradition inom islams kunskapsbank.

Den upprörde mannen ur publiken nöjde sig och lämnade rummet, varpå den lärde sa till de kvarsittande att ”Jag uppgav just namnet på min lokala bagare”. Poängen är att vi måste kunna hantera de svar vi får. Annars gör de ingen nytta.

Kanske är det för att jag fått så himla nog som jag nu upplever en annan dimension. Jag sa redan inledningsvis i min tisdagskrönika att jag inte omtolkar islam efter egna behov, utan bara att jag tillåter mig själv att vara den jag är. Det här menar jag på allvar.

Det kan låta trivialt men jag tror det är en nyckelfråga. Allt för många muslimer i Sverige mår dåligt framför allt i sina identiteter. Jag vill inte låta pessimistisk, och visst finns det massor av glada muslimer som använder islam för att skapa harmoni och balans i sina liv (just look at me for cryin’ out loud).

Vi ska vara så duktiga och så rätt.
En klok vän sa till mig att vi lever mitt i det vi förnekar. Han upprätthåller en fasad för, som han sa, jag kan varken gå emot min mamma eller koranen. Är det det som är meningen? Vad är det för något ogreppbart vi försöker greppa? Vad är det vi inte ser?

Shit, vad vi ställer frågor på den här bloggen!

/ Iman Monica Granath