Det var två intensiva veckor med många besök i byar och hos familjer, på dagis och skolor. Kanske för hektiskt ibland, tycker hon. Hon kände att hon hade velat tillbringa lite mer tid med de människor de hälsade på.
– De hade ju ändå lagt ner tid på att ta emot oss.
Men hon berättar att människor överallt var mycket välkomnande och nyfikna.
Hennes fadderbarn Khiary var dock ganska förlägen vid det första mötet. Hans 22-åriga mor har ytterligare två barn. Pappa var inte hemma – han var hos sin andra fru i en annan by.

Det är mycket som inte är som här.
– Vi fick berätta om oss själva. De blev lite förvånade när en 23-årig tjej och jag sade att vi bodde själva och inte var gifta.
De första dagarna i huvudstaden Dakar innebar en kulturchock.
– Där var många barn som tiggde. Var vi än stannade till flockades folk. Jag har varit i andra länder där barn har tiggt, men det här var speciellt.
En mer uppenbar fattigdom, som kontrasterade mot de fina hus som rika fransmän, de forna kolonialherrarna, låtit bygga åt sig.

Hon berättar att hon länge tänkt på att ha ett fadderbarn.
– Jag känner att jag vill göra något för fattiga människor.
Fadderskapet innebär att hon betalar 250 kronor i månaden. Pengarna går inte direkt till lille Khiary – det skulle bli alltför orättvist om enskilda barn i en by fick så mycket pengar – utan till Plans projekt i det aktuella området. Det omfattar bland annat så kallad mikrofinansiering – som egentligen inte är något annat än den gamla sparbankstanken, det vill säga ett system för att ge spar- och lånemöjligheter till människor som inte har så mycket pengar.
Sofie Remblegård växte upp i Äspö norr om Smygehamn. Efter gymnasiet i Trelleborg flyttade hon till London, där hon jobbade som au pair i tio månader.

Men hon blev kvar i ytterligare två år, arbetade på en grossistfirma som importerade skärp, knappar och annat till konfektionsindustrin.
Om det är svårt för unga att skaffa bostad här nu, så är det inget emot hur det var i London redan då.
– Jag bodde på sju olika ställen. Någon gång hyrde jag hus med kompisar, ibland hyrde jag rum i en lägenhet där jag inte kände någon.
2004 flyttade hon tillbaka till Sverige och började på IHM Business School i Malmö. Där var hon klar 2006 och sedan dess har hon arbetat i både Köpenhamn och Malmö. Nu är hon innesäljare på mjukvaruföretaget Mindjet i Malmö.

På fritiden går hon på gym och umgås med vänner.
– Och så tycker jag om att hälsa på min familj ute på landet.
Det har också blivit en flera återbesök i England, både i jobbet och privat. Bland annat har hon varit där på ett bröllop.
Inbjudan till bröllop – när det blir aktuellt – fick hon också av en av familjerna hon hälsade på i Senegal.
Hon kan för övrigt tänka sig att ha fler fadderbarn. Kanske i Sydamerika eller i Asien.