I Bellevuegårdens fall bedömer bibliotekschef Christina Ragnerstam att läget nu har blivit så pass mycket bättre att man tills vidare bestämt sig för att slopa väktaren.
– Vi har inte haft någon väktare på heltid, utan bara plockat in honom någon dag här och där. Men nu planerar vi inte att ta hit honom mer.

På biblioteket i Rosengård får väktaren vara kvar ett tag till, ett par eftermiddagar per vecka, även om bibliotekschef Jonas Bolding tycker att mycket av stöket har klingat av.
– Sedan är det förstås svårt att veta vad som är en effekt av just väktaren, och vad som är en effekt av övriga åtgärder som vi har vidtagit.

För Jonas Bolding

är noga med att understryka att ordningsproblemen på biblioteket inte kan ses som en enskildhet, utan måste sättas in i ett större sammanhang.
– Därför jobbar vi med samverkan på många plan, med exempelvis stadsdelsledning, skola och polis.

Väktaren har

valts ut med omsorg. Förutom språkkunskaper i arabiska måste vederbörande också besitta goda kunskaper om kommunikation, säger Jonas Bolding.
– När man hör ordet väktare kanske man tänker sig en stor och stöddig person, men för oss var det viktigast att få hit en person som är duktig på att kommunicera.

Genom god kommunikation kan man lösa problemen innan det blir konfrontation.
Både Christina Ragnerstam och Jonas Bolding talar om ordningsproblemen i termer av ungdomligt oförstånd snarare än medveten illvilja. Det rör sig i stor utsträckning om personer i yngre tonåren som pratar för högt och som har svårt att ta en tillsägelse, säger Jonas Bolding.

– Bibliotek är ju inte som förr helt tysta miljöer, utan levande mötesplatser. Men när det äts, dricks, springs omkring och ibland blir lite avsiktligt småbusigt blir det för splittrat för personalen. Vi har många besökare och många frågor här hos oss, och verksamheten fungerar inte om personalen ständigt måste avbryta det de gör för att be folk att skärpa sig.