Fem gånger mer kärlek heter en bok som kommer ut i dag måndag och är skriven av psykologen Martin Forster (Natur och kultur). Grundtanken är att barn behöver fem gånger mer uppmuntran än kritik. För varje gång man skäller på sitt barn, bör man ge fem kramar, pussar eller berömmande ord.
Proportionerna i det receptet känns fullkomligt logiska och självklara för varje förälder, även om man förstås frågar sig hur man kommit fram till just denna formel, 1:5?

Enligt Martin Forster

ligger studier av samspelet föräldrar och barn emellan till grund för siffran fem. Jag har sett precis samma resonemang tidigare och varit lika frågande då. Varför behövs ett sådant exakt recept?
Räcker det inte bara med att konstatera att man i de allra flesta lägen ska fokusera på det positiva i vardagen istället för att strida och bråka? Välj dina strider och hjälp ditt barn att utvecklas istället för att ständigt hävda att du har rätt och därmed trycka ner ditt barn!

Men om man inte fokuserar

så mycket på Forsters proportioner och istället läser mellan raderna har han mycket vettigt att komma med. Det mesta är rent sunt förnuft och gammal skåpmat för den engagerade föräldern, men icke desto mindre är det bra att det kommer på pränt och får uppmärksamhet.
Författaren uppmanar exempelvis föräldrar att lägga ner en stor del av vardagsbråken, även om han inte kan låta bli att återigen föreslå proportioner. "Grunden för konflikthantering är att föräldrar släpper fyra av fem strider", skriver författaren, och det har han ju oerhört rätt i.

För vad är viktigast?

Att till varje pris få rätt mot sin treåriga dotter, även om det innebär att man måste skiljas som ovänner? Eller att lösa en konflikt i samförstånd och komma tre minuter sent till dagis, fast som vänner?
"Välj dina strider" lyder en gyllene regel i alla former av förhandlingar och konflikthantering. Aldrig någonsin är den regeln så aktuell som när det gäller barnuppfostran.
Av egen erfarenhet vet jag att om man inte ständigt håller på och skäller, tystar och hotar när det handlar om läggdags eller att klä på sig, har man också avsevärt större framgång när det är en diskussion eller konflikt som man inte kan kompromissa om. Och om barnet får vinna en del strider stimuleras också debattförmågan, självförtroendet och känslan för demokrati. Viktigt är bara att vara tydlig med vilka strider som är förhandlingsbara och var man inte kan kompromissa.

Men tillbaka till boken.

Det känns egentligen inte som att den bjuder på så mycket nytt, och den ger inga aha-upplevelser. Mycket är sådana självklarheter att man häpnar, och egentligen tycker man att den här boken inte borde behövas. Man behöver ju knappast några högskolepoäng i psykologi för att begripa att man ska berömma, uppmuntra och behandla sitt barn som en tänkande individ.

Den förälder som hela tiden känner behov av att ha rätt, inte bjuder in till diskussion eller är beredd att kompromissa, riskerar inte bara en dålig relation till sitt barn utan bör nog även fundera på hur han eller hon mår själv. Och den som till äventyrs år 2009 fortfarande uppfostrar med hot, skäll och straff har definitivt en del att hämta i den här boken. Det är knappast någon tillfällighet att barn till auktoritära föräldrar enligt åtskilliga undersökningar har sämre självförtroende, är mindre verbala och inte har en lika välutvecklad argumentationsteknik.

Men visst har psykologen

även en del matnyttigt att komma med, konstigt vore det väl annars. Till exempel påminns man om att man ska akta sig för att ge för mycket prestationsorienterat beröm. Om man hela tiden bombar barnet med fraser som "Vad duktig du är!" och "Vad bra du är på det där!", så hamnar fokus fel. Det kan skapa prestationsångest, menar Forster - barnet jagar berömmet och lär sig att det måste leverera för att bli "godkänt". Det kommer med sin färdiga teckning för att visa upp den och "få betyg"

Hellre än på det färdiga resultatet bör fokus i uppmuntran ligga på skapandeprocessen och på uppmärksamheten. Säg inte: "Vad duktig du är som byggt en legobil" utan istället "Hur löste du det här problemet med hytten?". Och istället för "Vad duktig du är som kan rita så fint", säg:"Har du ritat den här fina teckningen till mig? Vad glad jag blir!" Ställ intresserade och tankeväckande frågor som istället får barnet att fokusera på att utvecklas vidare.
Då blir berömmet inte lika laddat, och samtidigt blir du en aktiv lyssnare istället för examinator.

Så även om mycket

i boken är självklart, skadar det naturligtvis inte att Forster tar upp de här frågorna på nytt och understryker dess vikt.
Inget tillfälle bör försummas att påpeka det självklara faktumet att det inte går att "skämma bort" ett barn med kärlek och närhet. Och den kärlek som du investerar i ett barn under de första tre åren (minst), formar dess personlighet och grundlägger en trygghet som det kommer att bära med sig under resten av sitt liv. Det är en av de bästa investeringar du kan göra.