Detta slog självklart igenom live, och det gjorde det i en utsträckning jag inte riktigt förväntat mig. Inledande The Crowning är ett bra exempel på detta. Denna skapelse i långsam valstakt har storslagna kvaliteter och hade inte varit fel i en modern musical. Samma sak kan sägas om den dramatiska Love Has Left The Room, en svävande sorgsen halvballad invirad i läckra kaloririka arrangemang.

Frågan är dock om den här typen av alster passar Perssons röst. Jag tycker nog inte det. Hennes tunna pipa drunknar i ljumassan så fort arrangemangen blir för stora, tjocka, hårdslående eller vad ni nu vill. Det är därför hennes cover på Bowies Boys Keep Swinging funkade så dåligt. Men så är fru Persson heller inte någon särskilt trovärdig rocksångerska. Det rätta temperamentet och utspelet saknas dessvärre.

Men vokalissan har som bekant andra kvaliteter. I de mer avskalade, gärna countryorienterade sångerna lyser hon oftast. Från de uppenbara favoriterna I Can Buy You och Stronger Than Jesus till avskedssången Frequent Flyer och avslutande drömlika The Weed Had Got There First hade hon full kontroll.

Sedan har Persson en ganska bedårande popådra som hon borde utveckla mer. Covern på Daniel Johnstons Walking The Cow och My America gav i alla fall mersmak. Här talar vi svängigt och tralligt lättflytande utan större åthävor och (över)pretentioner.

Det sistnämnda gäller för övrigt även för spelningen som helhet. Mysigt och trevligt med viss indiecred är väl de ord man i första hand associerar till, vilket naturligtvis inte är så illa. Persson själv är en charmig frontkvinna som lärt sig nyansera sina begränsade uttryck på bästa sätt. Fast det är förstås hennes lyhörda musiker som ser till att konstant lyfta sångerna till en livenivå värd namnet. Särskilt trummisen Jens Johannson, känd från Brainpool och Per Gessles band imponerade denna kväll. Vilken känsla och timing den mannen har var både min första och sista tanke i lördags.