– Det är en speciell känsla att sitta och läsa något som är skrivet för 3 300 år sedan. Sedan tycker jag det är kul. När man analyserar texterna är det lite som att lägga pussel, säger han.
Ola Wikander vet inte riktigt hur många språk han kan. Problemet är att gränserna är flytande. Vissa språk finns det så få källor för att han har lärt sig allt som finns att veta, men för den sakens skull behärskar han inte hela språket.
– Det gäller till exempel etruskiska, som bara är fragmentariskt bevarat, säger han.
De flesta människor känner knappt till de språk som Ola Wikander arbetar med. Han nämner sumeriska, koptiska, oskiska, gotiska, anglosaxiska, ugaritiska, hettitiska, akkadiska och jiddisch.
Naturligtvis kan han också svenska, engelska, tyska, latin, grekiska och hebreiska.

Ola Wikander menar

att det finns en oerhört kulturskatt i dessa utdöda språk.
– Det skrivna språket, som är människans stora informationsgenombrott, sträcker sig 5 000 år tillbaka. Att nöja sig med att studera de moderna språken, som omfattar 200-300 år, är enligt min mening ett nedköp, säger han.
Att läsa analysera dessa uråldriga texter ger en fascinerande inblick i dessa forntida samhällen och hur dessa människor tänkte och kände.
De utdöda språken ger också ett eko in i modern tid, vilket är viktigt att förstå, menar Ola Wikander.
– Man kan se referenser på de mest märkliga ställen, till exempel i tv-spel och filmer, säger han.
Ola Wikander har nyligen uppmärksammats genom det lundensiska Mentorpriset.
För en tid sedan meddelade också Svenska Akademiens sekreterare Horace Engdahl att han fått Zibetska priset på 70 000 kronor.