Med sådana succéer ber man att bli föremål för den kungliga svenska avundsjukan, men varför inte istället bara vara storsint och erkänna att Halmstadsonen har en sällsynt fingerfärdighet och melodikänsla, vare sig han nu gör genuint svenska må braalster eller lånar alternativt plundrar den internationella pophistorien.

Själv är jag dock tacksam för att han valt att göra en slags minisatsning på den engelska karriären igen. Ännu en myspysmazarin eller händig man hade inte varit det mest exalterande i dagens läge. Fast givetvis kör han rätt mycket på säkerhet ändå. Setlistan i den danska huvudstaden stavades till nästan hälften återblick till storhetstiden med Roxette. Det var alltså bara logiskt att duons Dressed For Success fick inleda innan Gessle tillät solomaterialet breda ut sig.

Föga förvånande blev det då givetvis catchy powerpop för nästan hela slanten. I dessa låtar ter sig Gessle alltjämt som en storögd fan som gör sina egna renläriga tolkningar av ungdomens idoler. Vilket är helt okay, detta grepp är ofta både charmigt och effektivt i rimliga mängder. Blippiga When Opportunity Knocks och The Party Pleaser stod till exempel ut som några av de bästa och svängigaste numrena i denna kategori. Samtidigt kan man inte påså att saker som C´mon och Do You Wanna Be My Baby? tillhörde höjdarna. Då gick det naivistiska och simpla till överdrift på samma gång som tankarna vandrade till Bryan Adams trotsiga deklaration 18 Til I Die.

I Roxettesångerna saknade man självklart både Marie Fredrikssons starka klara röst – fattas bara annat - och det stora lyxiga arenarocksoundet, men Gessle hade valt att plocka ner låtarna till en mer jordnära nivå och trots allt lyckats rätt bra med det. Här stod en något långsammare Joyride utan visslingar, men med taggiga riff, signerade ex-Brainpoolgitarristen Christoffer Lundquitst kanske ut allra mest, men det fanns fler lyckade exempel i detta avseende.

Allra bäst på det i det närmaste utsålda Pumpehuset denna kväll var ironiskt nog de softa sakerna, och inte de sånger man kanske i första fall tänker sig. Church Of Your Heart till exempel, är förmodligen Roxettes mest udda hit någonsin. Men den är samtidigt en lysande luftig popsång, och i måndags gjordes den full rättvisa. Samma sak kan även sägas om Queen Of Rain. Denna smått bortglömda pärla av melankoli fick avsluta kvällen, och plötsligt lyste Gessles fullvuxna sida igenom till fullo.

Det gör den däremot fullt medvetet sällan eller aldrig i de nya sångerna, och på något vis är det väl det som gör att man tröttnar lite på Gessle ibland. Men ändå, de knappt nittio minuterna han höll på kändes knappt som hälften så länge, och det måste väl betyda något. Om inte annat motiverar dettta något att hjärtat sätter ovanstående höga betyg när huvudet egentligen säger en hedersam ”trea”.