| Kultur & Nöje | Sport | Opinion | Personligt | Blogg | Webb-TV | Bostad | Lagfarter | Motor | Väder | RSS |
MUSIK. Att det är svårt att springa ifrån sitt förflutna är Lene Marlin ännu ett påtagligt exempel på. Tio år in i karriären är Unforgivable Sinner från den multimiljonsäljande debuten Playing My Game alltjämt det enda den genomsnittlige popkonsumenten associerar henne med.
Men norskan har gått vidare för längesedan, och aldrig har hon gått så långt som på nya albumet Twist The Truth. Samtidigt är ryktet om att verket i fråga ska vara det gladaste hittills betydligt överdrivna.
– Ja, definitivt, kommenterar hon. Min musik kommer alltid att var melankolisk och sorgsen även om det ofta också finns förhoppningar i den. Jag brukar säga att om folk vill bli glada av musik ska de lyssna på någon annan än mig.
Lene säger att man måste ge de nya sångerna lite tid för att de ska sjunka in och tillägger glatt att vännerna hör av sig och berättar att de hör nya saker hela tiden. Samtidigt verkar kritikerna vara på samma linje. De köper att hon låter annorlunda den här gången.
– Det här är mindre popigt, och det accepterar folk. Jag är så nöjd med vad jag hört från fans och kritiker, så jag har bara gått omkring och myst den senaste tiden. Jag är lyckligt för jag vet att man inte kan ta något för givet.
Var det ett medvetet beslut att göra något som var så pass avskalat den här gången?
– Ja, faktiskt. Jag hade en väldig lust att göra något som var intimare. Jag skrev alla låtarna på piano själv, så vad man hör på skivan är bara en fortsättning på det.
Lene säger att det hade blivit dags att tillåta sig att göra något mer nedtonat än tidigare. De tidigare plattorna var rätt för sin tid, men nu ville hon låta sångerna stå i fokus.
– Det viktigaste är att stå för den jag är. Och jag är inte orolig för vad fansen ska säga. Det är klart jag kommer att tappa en del, men jag kommer säkert att få en del nya också.
Lenes förra skiva Lost In A Moment släpptes för knappt fyra år sedan. Det har alltså tagit sin lilla tid att få till något nytt. Men sångerskan har knappast legat på latsidan. En lyckad charmoffensiv i Taiwan och Kina, diverse gigs runt om i Europa och ett samarbete med norska hitmakarteamet Stargate – ett gäng som har bland annat Blue, Beyoncé och Ne Yo på meritlistan – har hållit henne sysselsatt större delen av den här tiden.
– Stargate producerade Lost In A Moment, så jag kände dem bra sedan tidigare och de bad mig bidraga med något åt Rihanna. Så nu står det L. Marlin i cd-häftet under låten Good Girl Gone Bad.
Lene Marlin har alltid hållit låg profil utanför scen. Detta har lett till spekulationer på senare år om hennes hälsa. Media har dragit slutsatsen att det påpassade kändiskapet frestat på nerverna eller kanske till och med knäckt henne. Fast allt detta avfärdar sångerskan när det kommer på tal.
– Ja, men det stämmer att jag blev väldigt sliten i samband med första plattan. Jag var tvungen att stanna upp och fjärma mig från musiken. När det händer så mycket på så kort tid måste man sitta ner och fundera över vad som hänt. Jag fick kontrakt när jag var sjutton, och i den åldern är allt som är nytt skrämmande.
Vad var det som var jobbigast? Jag kan tänka mig att många tidigt ville få in dig i rollen som ung glamourös popstjärna?
– För mig har det här alltid handlat om att jag älskar musik, och då gäller det att hela tiden fråga sig själv varför man gör olika saker. Det viktigaste för mig är att tro på det egna materialet, snarare än att göra vad någon annan vill. Man försöker helt enkelt bara göra det rätta.
Har du hittat balans i tillvaron nu?
– Jag har i alla fall hittat något som passar mig. Jag håller privatlivet privat och ser till att bara vara med i media när jag har där att göra. Lyckligtvis fungerar detta väldigt bra. De flesta respekterar när jag inte vill vara offentlig.
Lene Marlin - "Here we are"