Det är alltid trevligt att vara bäst, och som svensk brukar det finnas många anledningar att skryta lite extra när man träffar vänner från utlandet. "Ni vet, i Sverige har vi ju så ren natur." "Alltså, i Sverige får vi vara hemma i 1,5 år, med betalning, när vi får barn". Eller "Jorå, Sverige har ju en av de högsta nivåerna för läs- och skrivkunnighet i världen". Våra vänner från New York brukar efter några dagar här komma med lite syrliga kommentarer om hur bra vi har det. Men vi lyssnar inte så noga till ironin, för det är så skönt att vara duktig.

Och Sverige är så oftast bäst bäst bäst, och det är så skönt att vara det att det är lätt att inbilla sig att vi är det på allt. Men i förra veckan var det dags att sätta skrytet i halsen och börja skämmas i stället. Obehagligt, men sant. FN:s kommitté för barnens rättigheter kritiserar Sverige för hur vi behandlar gömda flyktingbarn. Här, i världens bästa barnland, har faktiskt inte gömda flyktingbarn lagstadgad rätt att gå i skolan, vilket strider mot FN:s barnkonvention som stadgar alla barns rätt till utbildning. Vi, i Sverige, missköter barn.
Enskilda rektorer och lärare får visserligen låta barnen komma till skolan, men det är upp till varje skola att avgöra hur de vill göra. Dessutom är svenska skolor inte, som i exempelvis Norge och Italien, fredade zoner där barnen ska känna sig trygga och inte riskera att hämtas av polisen. Något som gör att många gömda familjer inte vågar skicka iväg sina barn till skolan, av rädsla för att de då ska upptäckas.

Regeringen vill utreda frågan på nytt, och tillsätta ytterligare en utredning för att fundera på hur frågan ska lösas. Men det är faktiskt 20 år sedan Sverige skrev på konventionen om barns rättigheter. Vi har haft 20 år på oss att fundera på hur vi ska se till att alla barn som vistas i Sverige ska kunna få gå i skolan, utvecklas och få leva ett så normalt liv som möjligt med vänner och lärande.
Och visst kan man argumentera mot det här. Barn i skolan kostar samhället pengar, och de gömda flyktingfamiljerna bidrar inte med några. Men, det är inte något som barnen ska straffas för.

Barn har vissa okränkbara rättigheter, oavsett var i världen de föds, och det är inte upp till det svenska samhället att straffa de här barnen för att deras föräldrar har valt, eller har tvingats till, att leva gömda här i landet.
Vuxna personer kan välja själva hur de vill göra, barn är beroende av sina föräldrar och deras beslut. Barn är oerhört utsatta, och om vi i Sverige vill vara en förebild i världen måste vi börja med att betrakta alla barn som värdefulla, oavsett vilka föräldrar de har.
I det ingår att följa barnkonventionen och se till att både barn som föds av svenska föräldrar i Vellinge och barn som lever gömda på den skånska landsbygden får rätt till utbildning. Barn är försvarslösa, och vi som vuxna har ett ansvar att hjälpa alla barn till en dräglig tillvaro. Det går, tyvärr, inte att välja vilka föräldrar man ska få, och det är inte heller något som barn ska straffas för. Regeringen får snart sluta tänka, och börja agera för att se till att leva upp till det vi lovade för 20 år sedan.
Karin Aase