Fredagskvällen blev bandets möjlighet att visa att de kan bära upp en riktig rockshow av internationell klass. Och visst lyckades de. Få band kan nämligen bära upp en föreställning av den kaliber som säkert 20 000 besökare fick uppleva.

Fyrverkerier i kubik, en specialkomponerad uppsättning bildskärmar och ett ljusspel som inte gick av för hackor. Påkostat, stort och mäktigt. In Flames känns bekväma med förutsättningarna och levererar ett mycket väl inövat, välspelat och stadigt set.

Sångaren Anders Fridéns mellansnack lyser av självförtroende och är ibland både humoristiskt och charmigt, ibland nonchalant och tråkigt. Jag vet inte om det beror på konsertens alla tekniska detaljer men tiden som förflöt mellan låtarna var ibland plågsamt lång.

När låtarna väl drar igång visar dock bandet att de förtjänar att stå på festivalens största scen för hitparaden tycks aldrig sluta. Bäst respons får ”Cloud Connected” och, inte helt oväntat, ”Only for the Weak”. Men även material från ”Whoracle”, och ”Colony” varvas träffsäkert med nyare låtar.

Duetten med Lisa Miskovsky var för övrigt ett trevligt inslag. Ibland blir bandet lite väl benägna att luta sig mot showens storhet och rör sig skrämmande lite. I slutändan är det dock uppenbart att Sveriges största seriösa rockband har stått för Sveriges just nu största och bäst genomförda rockshow.