Det kanadensiska kultbandet visade verkligen att deras dissonanta avantgardethrash fortfarande kunde inspirera. Med hela bandet i toppform och en skön blandning av gamla klassiker och nytt, lovande material så spred sig ett smittsamt gott humör i publikskaran. Gitarristen som ersatte den avlidne originalmedlemmen Piggy gjorde dessutom ett fruktansvärt bra jobb.

Förutom det faktum att bandet levererade en oerhört svängig och överlag tajt genomförd spelning så kändes tillfället dessutom unikt, eftersom detta är bandets avskedsturné. Voivod bevisade att man verkligen kan sluta med flaggan i topp.

Regnet intensifierades när Unleashed tog Zeppelin Stage i besittning. Inte helt oväntat bjöd Stockholmskvartetten på en dödsmetallspelning i riktigt klassisk anda. För en gångs skull fick man dessutom avnjuta den här musiken med ett häpnadsväckande bra liveljud. Även om bandet fokuserade lite väl mycket på material från deras mellanperioder så gick publiken igång rejält och stödet i de mer tungt gungande partierna gick inte att ta miste på.

Unleashed spelar tajt, sammanhållet och disciplinerat och lyckas behålla en taggad publik trots att regnet blev mer och mer hänsynslöst längre in i spelningen. Stockholmsdöds är bevisligen fortfarande ett uttryck att räkna med.

Renodlade tjejband är alltjämt en ovanlighet på Sweden Rock. Stockholmsbandet Crucified Barbara utgör ett strålande undantag. Tjejerna har på senaste plattan, ”'Til death do us a party” tagit ett stort steg framåt. Den är tajtare, hårdare och tuffare än sin föregångare och på scen visar de en självklar pondus. Med bara två plattor i bagaget har de dessutom en låtkatalog som håller väl.

Trots bra egna låtar är det den enda covern som står ut mest. Å andra sidan: hur toppar man Motörheads ”Killed by death”? På den är tjejerna dessutom förstärkta av en synnerligen drucken ”manskör”.

Ett mått på att spelningen gick hem torde vara att bandets samtliga t-shirts gick åt i ett nafs efter spelningen..
Framåt kvällen fick en stor, hängiven åskådarskara möjligheten att uppleva den levande legenden Johnny Winter och dennes fantastiska gitarrspel. Winter sitter visserligen ner under hela spelningen, märkt av ett hårt liv, men den pondus han besitter kompenserar för hans begränsade rörlighet.

Lyssnarna är fullt nöjda med att avnjuta hur Winter och hans otroligt professionella kompband vänder och vrider på bluesgenrens möjligheter och uttryck. Och visst fångas ens uppmärksamhet av det oklanderliga framförandet och Winters unika ton. Vissa legender håller helt enkelt än idag.

Samtidigt som Johnny Winter gick på gjorde en annan legend det. Han säger att han inte är någon rockstjärna, Ian ”Lemmy” Kilminster, mannen som ÄR Motörhead. För Phil Campbell och Mikkey Dee får ursäkta. Bandet är Lemmys personlighet manifesterad i musikalisk form. En brutal, fullständigt kompromisslös men ändå älskvärd ångvält som krossar allt motstånd i dess väg.

En Motörhead-konsert är egentligen bortom bra och dålig. Man blir fullständigt mosad, av volymen, av tyngden, av låtarna, och det är bara att älska det. Det spelar liksom ingen roll att Campbell gör ett kasst gitarrsolo. När världens mest berömda ljusrigg, den flygplansformade Bomber-riggen, sänker sig ned över finalen är det bara att kasta analysen och jubla.