Med ölburkar i handen och till högljutt dunkande högtalarmusik tågade några hundra ungdomar bakom Reclaim the street på lördagskvällen till Västra hamnen. Många kisspauser bakom buskar och husknutar blev det. Liksom slängda flaskor och burkar längs vägen från Gustav Adolfs torg till närheten av Turning Torso där polisen spärrade av deras väg.

"Folkets marsch" som de kallade sig bestod av ett par hundra ungdomar från tonåren till 25-års åldern. Blont så det förslog också, men undantag för något tiotals ungdomar med invandrarbakgrund som mest verkade ha hakat på för att se om det skulle hända något spännande. Vi som varit med på det röda 70-talet kan inte låta bli att dra lite på munnen. Samma slags vänsterfloskler basunerades ut i högtalare som jag själv hörde under min högskoletid tills man fick skavsår i öronen.
"Vi har betalat" stod det på en banderoll och samma budskap mässade några unga killar och tjejer ut, möjligen utan att själva förstå hur patetiskt det lät. Den måste ha hål i huvudet som tror att någon i tjugoårsåldern pytsat in så mycket pengar i skatt att det betalat för Västra hamnen.
"Folket" var det däremot som mötte upp ute i Västra hamnen. Hundratals boende – föräldrar, pensionärer och barn – som markerade att de fått nog, övernog, av Reclaimarnas slagord och hotelser. Det var tur för Reclaimarna att polisen ställde sig i vägen som barnvakter annars hade vuxenvärlden satt dem på plats, även om det krävts lite smisk.
Alla samhällen har klasser, men i Sverige är klyftorna mindre än i nästan alla andra länder. Att som reclaimarna stämpla "rik" på alla som bor i Västra hamnen faller på sin egen orimlighet. Varför skall inte ett par som tillsammans har en god inkomst få skaffa sig ett boende med lite guldkant. Kanske en flygkapten och en universitetslärare som bägge har goda inkomster, eller ett par där bägge är civilingenjörer.
Lite i utkanten av både demonstrationen och Västra hamnenboendes försvarsled ser jag en elegant kvinna söka kontakt med några demonstranter. Jag frågar om hon bor i Västra hamnen. Men hon berättar att hon bor i en helt annan del av Malmö. Av nyfikenhet har hon sökt sig dit för att se vad Reclaim the street är. Det hon sett gör henne mycket upprörd.
Kvinnan, Nastara Dadvand, flydde för 26 år sedan från Iran via dåvarande Sovjet. Hon har upplevt skillnaden mellan diktatur och demokrati, mellan frihet och förtryck berättar hon.
– Förstår de inte hur bra den svenska demokratin är, säger hon som själv var kommunist som ung i hemlandet.
De som bor i Västra hamnen har förstås kämpat för att kunna göra det. Reclaimarna missbrukar demonstrationsrätten, menar hon.
I några meningar säger hon fler sanningar än som ryms i hela Reclaimrörelsen. Reclaimarnas aktioner blir ett hån mot människor som verkligen upplevt förtryck och ofrihet. För säkerhets skull frågar jag om jag får använda hennes namn.
- Ja, jag är inte rädd, säger hon.
Till skillnad mot de fega reclaimarna som maskerar sig och vägrar uppge namn.
Lars J Eriksson