Glesa granar vajar utanför fönstret till det spartanskt inredda kapellet. Det är alldeles tyst.
Så ringer klockan två. En dörr öppnas och en ung man, den enda besökaren under den här bönen på Den Helige Benedictus Kloster, kommer in. Broder Ingmar Svanteson går in genom en annan dörr.
– Ingen fotografering under gudstjänsten, viskar han.

Han är ensam munk i det katolska klostret, som invigdes den 21 mars intill Mariavalls nunnekloster utanför Tomelilla.
"Hjälp Herre, de fromma är borta. Det finns inga trofasta människor kvar" sjunger han och besökaren tillsammans med entonig melodi. När eftermiddagsbönen, Non, är slut skiljs de åt. Det är ett kontemplativt kloster. Man ska vara tyst.
– Kapellet är öppet för alla. Jag är förvånad att det inte har varit så många besökare än, det var ju 300 personer på invigningen, säger Ingmar Svanteson när vi kommit in i det lilla samtals- och biktrummet.

Dagen börjar redan fem på morgonen med gudstjänst och sång. Den slutar med aftonbön klockan halv nio. Allt följer den benediktinska dagsrytmen.
I mars var den nederländske abboten Adrian Lenglet på plats i Tomelilla, tillsammans med en procession av Mariavalls nunnor för att välsigna det nya klostret.
Intresset var stort bland Tomelillabor och klockan med inskription av Cassianus, benediktinmunk på 400-talet, ljöd för första gången.

Ingmar Svanteson är van vid tystnaden, som nu har sänkt sig igen.
– Jag går inte och väntar på bröder. Det är som med kärlek, jagar man någon så flyr den. Man måste själv känna kallelsen, säger han.
För honom kom den redan i 20-årsåldern, mitt under präststudierna, och var som en förälskelse. Omöjlig att stå emot.

Sedan dess har Ingmar Svanteson bott i olika typer av munkkloster nästan hela sitt liv.
– Vi var fyra män som började leva tillsammans på 60-talet. 1975 startade vi det protestantiska Östanbäcks kloster utanför Västerås. Gruppen splittrades när hälften av oss konverterade till katolicismen, däribland jag. Nu är jag ensam kvar.

Det luktar skarpt av nymålat i klostret. Ingmar Svantesons tid som munk i en villa ett stycke från Mariavalls nunnor är slut. Han har äntligen fått sitt eget kloster.
Nu fattas bara bröder. Det dröjer antagligen, eftersom det tar flera år för en så kallad postulant att prövas och växa in i klosterlivet. Men Ingmar Svanteson tror att vanliga gäster kommer så småningom.

Han vänder sig emot föreställningen att man kan fly in i klosterlivet. Det är snarare en daglig kamp. Dagens sju schemalagda böner är en hjälp för att ständigt fokusera på det andliga.
– Börjar man tänka på världen utanför så blir ensamheten en öken. Man får sand i munnen. Men när du har kontakt med Gud blir den ett paradis.