Godis är en vuxenvara
- inget för små barn

När de första vännerna i bekantskapskretsen fick barn såg jag - själv storkonsument av godis - fram emot att bli en sådan där farbror som det fanns gott om bland mina föräldrars kompisar då jag var barn, en som alltid hade en chokladkaka eller en tablettask med sig när han kom på besök.

Men redan första gången jag försökte med en ansats i den riktningen - efter en middag hemma hämtade jag en glass i frysen åt en tvååring - fick jag först en mycket vrång blick av mamman, och därefter en välbehövlig genomgång om barn och socker.

Det var rätt lätt att inse att jag hade gjort fel, och jag har allt sedan dess kunnat motstå frestelsen att bjuda mina kamraters barn på sötsaker. Så svårt är det ju inte, precis.
Trodde jag, alltså. Men sedan vi själva fått barn har jag tvingats konstatera att en del människor - företrädesvis äldre - inte bara ser det som en rättighet att få trycka i barn godis, utan dessutom uppfattar den som vill hindra dem som missunnsam. Det är en bild som jag fått bekräftad av åtskilliga föräldrar.

 

Foto: Scanpix

Det kan finnas många anledningar till att man inte tycker att det är lämpligt att mata små barn med smågodis, utöver Karius och Baktus. Överaktiva barn blir piggare. Barn med anlag för fetma blir tjockare. Barn med låg matlust och aptit får ännu sämre aptit av att äta godis. Och så vidare - alla mycket goda skäl. För mig är den viktigaste orsaken att godis är skadligt för barn, tillverkat på slaggprodukter och fullproppat med azofärger, som anses skapa koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet hos barn.

Det borde egentligen inte vara så svårt att förstå. Att ett barn som aldrig ätit godis, eller sett sina föräldrar göra det, inte har den ringaste saknad efter gelehallon eller chokladglass. Att den som aldrig sockrat på jordgubbarna tycker att de är jättegoda som de är. Sådana barn lever lyckligt ovetande om att de ens skulle kunna sakna något skadligt. Och att i ett sådant läge påstå att man missunnar sina barn godis blir ju lätt löjligt.

Fram till dess att vår dotter fyllde tre år lyckades vi med enkla medel avhålla henne från allt vad godis, choklad och glass hette. Genom att aldrig någonsin ha godis synligt hemma och aldrig äta godis i hennes närvaro. Med förstående dagispersonal och far- och morföräldrar som - om än något motvilligt - ställde upp på vår idé, gick det alldeles utmärkt. Eftersom dottern inte kände till godis och choklad, var det inte svårare att gå förbi godishyllan i affären än det var att passera havregrynen. Godis för henne var bananer, russin, vindruvor, ananas och andra avsevärt nyttigare sötsaker.

Det hade förmodligen fungerat än i dag, men på gymnastikavslutningen i julas förärades alla deltagare ett diplom och en chokladpeng inslagen i guldcellufan - en medalj som belöning för sina ansträngningar. Den guldpengen var som att öppna Pandoras box. I flera dagar efter den chokladpengen talade hon om choklad, vid varje besök i affären hängde hon vid godishyllan och tjatet utmynnade till slut i att vi fått införa lördagsgodis hemma.

Choklad är nu inte det skadligaste godis man kan äta och än så länge har vi lyckats hålla azofärger och e-beteckningar borta från henne. Och även om man kanske hade hoppats på en något mer genomtänkt avslutningspresent, var ju ledarnas tanke med en chokladmedalj enbart välment.

Och det är nog i de allra flesta fall det här det beror på - en missriktad välvilja. Farfar vill naturligtvis inte undanhålla barnbarnet lakritsbåtar som han själv tycker är så gott - att barnet aldrig smakat och inte saknar godiset tänker han inte alls på. Han har nått åldern då allt kan rättfärdigas med orden "så har man alltid gjort". Och när pappa eller mamma griper in och stoppar, blir det en konflikt.

Idrottsföreningen som anordnar sitt traditionella godisregn reflekterar inte heller över att man år efter år går emot sina egna principer, om en nyttig kosthållning och en sund livsstil. Man vet att det brukar vara populärt och fortsätter därför på den inslagna linjen. Och så vidare. Tyvärr.

Alla är överens om att cigaretter och alkohol är skadligt för barn - det är gudskelov en absurd tanke för de flesta tänkande människor att ens röka i barns närhet. Få skulle hälla upp kaffe till en treåring.

Tänk om hela samhället - dagis, idrottsföreningar, skolor, alla gamla människor - på samma sätt skulle kunna enas om en annan självklarhet: Att godis är skadligt och fullkomligt umbärligt för barn och börja hantera det som den vuxenvara det borde vara. Och om alla som har kontakt med barn kunde känna till att det kan räcka med en enda liten godisbit för att väcka ett begär.
Så lätt det skulle bli för alla oss föräldrar som vill våra barns bästa om vi bara kunde slippa all denna missriktade välvilja.

Det lär inte hända av sig själv. Men om du som läser den här bloggen håller med, kan du väl skicka den till någon som du tror inte gör det. Kanske kan vi nå en bit på väg.

      Tipsa en vän