3/7 Signerat Håkan Hermansson 30-talet i repris

Igår kom beskedet, genom budbäraren Riksbanken, som ingen ville höra. Trots oavbruten krisrapportering under de mer än nio månader som Sverige befunnit sig i närmast fritt ekonomiskt fall är läget allvarligare än vad de flesta trott.
Riksbanken gjorde vad den kunde för dagen och tog ner styrräntan till närmast otroliga 0,25 procent och lånar samtidigt ut 100 miljarder kronor till bankerna med fast ränta och ett års löptid. Allt för att få igång konsumtion och investeringar och förhindra att pinan med ett Sverige som står stilla och kastar ut människor i ännu större arbetslöshet ska dra ut på tiden.
Läser man vad Riksbanken själv tror väntar bak hörnet slås man av den totala osäkerheten. Säkert är att arbetslösheten fortsätter att öka senare i år och även nästa år. Arbetsmarknaden släpar alltid efter i konjunkturvändningar och om inte verkningsfulla politiska åtgärder sätts in lär kanske så många som var tredje som nu tvingas ut från jobbet aldrig ta sig in på arbetsmarknaden igen.
Vad värre är: med Europas högsta ungdomsarbetslöshet är Sverige sannolikt i ett läge då den kusliga och ofta slarvigt använda frasen "en förlorad ungdomsgeneration" blir verklighet om räntevapnet inte längre kan användas och finanspolitiken går ut på att spara i stället för att investera.
Räntebesked från Riksbanken brukar snabbt vara glömda i det allmänna medvetandet dagen efter de gav braskande rubriker. Men nu finns det alla skäl att stanna upp och fråga sig vad det betyder att penningpolitiken i Sverige nu bränt, om inte den sista så i varje fall den mesta ammunitionen i kampen för att få lite rörelse på hjulen.
Läget är extremt och kräver dessa extrema åtgärder, förklarade vice riksbankschefen igår.
Hon och hennes styrelse har gjort sitt för den här gången.
Men vilka extrema åtgärder förbereds inom politiken när vi nu ångar på mot en tolvprocentig arbetslöshet och i en för Sverige ny situation där vi saknar både ett anständigt skyddsnät mot arbetslöshet och en arbetsmarknadspolitik, som snabbanpassats för rekordarbetslöshet?
Inga, så vitt jag kan se. På den politiska cirkusplats som heter Almedalen och som jag haft det tvivelaktiga nöjet att följa via media under veckan talades det om ungdomsarbetslöshet som om problemet vore höga löner eller den lagstiftning som ger ett bräckligt, men ändå principiellt viktigt skydd mot total godtycklighet vid varsel och uppsägningar.
I övrigt har det mest jublats åt Fredrik Reinfeldts upphöjelse till EU-general under det närmaste halvåret.
Efter allt som utspelats och utspelar sig i den globala ekonomin under det senaste året verkar det häpnadsväckande nog som om ansvaret för att ta oss ur krisen än en gång läggs i händerna på den marknad som fick allt att spåra ur. Att göra så lite som möjligt, att sitta blick stilla i båten tycks än en gång vara politikens uppgift.
Det doftar 30-tal.
Håkan Hermansson
hakan.hermansson@skd.se