Först som sist kan konstateras att den som hade hoppats på en hitparad nog blev aningen besviken - Dave Gahan och de övriga avhandlade i första hand sin senare produktion, och det var mer av tyngre gitarrer än blippande synthar. Ingen "People are people". Ingen "Master and servant". Ingen "Just can´t get enough". Ingen "Strangelove". Ingen "Dreaming of me". Ja, ni hajar.

Det dröjde också till femte låten och första riktiga hitten - It´s no good" - innan konserten lyfte ordentligt, och många trodde nog då att det skulle fortsätta så. Men när trion sedan återvände till den nyare produktionen, lade sig trycket lika snabbt igen och många i publiken började faktiskt lämna konserten.

Men någon dålig konsert

var det verkligen inte. Depeche Mode levererar vad man kan förvänta sig av dem. Musikaliskt lämnar konserten inget mer att önska och den svulstiga storbildsshowen är väl genomtänkt och ackompanjerar utmärkt.

Martin Gore har fler gitarrer på scenen än vad Henrik Stenson har golfklubbor i bagen - han spelade inte två låtar med samma gitarr i kväll. Och det är svårt att tro att Dave Gahan opererades för cancer för mindre än en månad sedan när han dansar runt och gör piruetter med mikrofonstativet.

De hängivna DM-fansen

fick vad de önskade sig i kväll, och den inre kärnan av publikhavet närmast scenen höll intensiteten uppe genom hela konserten. Men hela rekordpubliken nådde inte engelsmännen - långt därifrån. Det blev särskilt tydligt i "Peace", där Gahan gjorde åtskilliga tappra försök att få igång en allsång, men utan större framgång.

Bra tryck blev det först framåt de tre sista låtarna - utöver extranumrena, förstås. I "Enjoy the silence" behövde Gahan inte sjunga refrängen en enda gång - där var publiken med på noterna och allsången ekade i parken. Det var precis så mäktigt som man hoppas att en drömbokning ska bli.

Ett band med en så diger

produktion och en så lång karriär som Depeche Mode brottas naturligtvis alltid med problemet om man ska tillmötesgå de mer hängivna fansen eller vara mer publikfriande och mainstream.
Med tanke på vilken blandad och varierad publik en festival samlar, borde man nog ha övervägt det senare alternativet en gång till.